Dagens Nyheter – 19 augusti 1869, sida 1

nn å Fr SAck, nej, det är inte kär moder din? — suckade Fanny: : Är det — är det min kära, kära syster Fanny? — frågade Birger. Ja, det är Fanny! Kan en ungkarl någonsin lemna jorden lyckligare än jeg, vyssjad in till den sista hvilan af icke mindre än tre par kärleksfulla och systerliga armar. Räck mig din hand; !åt mig smeka den! Och Fanny räckte med bultande hjerta handen, på hvilken Birger tryckte en sakta, men långvarig kyss. Hvarför tala med denna bestämda ton om döden? — hviskade Fanny. — Ack, den som har att lefva för så mycket skönt och gagneligt, borde inte få lemna sitt verk i förtid. Jag har bara varit en liten kugg i utvecklingens jättemaskin; jag är försliten, och man ska snart sätta em annan i mitt ställe. Bruno har lofvat mig att uppfostra sin lille Agnar efter våra stjernebrödraidger för att försona det brott, som gaf lifvet åt hans eget barn, och Bruno skall hädanefter icke svika några löften. Olyckan och motgången ha omsider lärt honom hvad de goda dagarne kommo honom att glömma. Nej, min Fanny! Efter ett lif, som varitså lyckligt som mitt, säg mig ett slut, som kunde vara lyckligare än det,hvarmed Herren snart benådar mig, innan jag kanske