Dagens Nyheter – 16 augusti 1869, sida 2

ME Claes Ardelius hade omsider tiggt sig til absolution för sitt svåra syndafall mot Birger och fick åter uppehålla sig inom familjekretsen. Hans muntra lynne klingade i den sorgbundna syskonringen likt en ensam fågels stämma i skogen straxt före ett åskväder. Han hade svärt att framleta några glada ekon. För att byta om samtalsämne yttrade Claes till Birger. Din vackra och gedigna recension öfver Isaura Werner har väckt ett ofantligt uppseende, min kära Birger. Men din ärliga afbön för ditt misstag som profet och din glädje öfver att vår fosterländska scen fått en verklig prydnad ha, som vanligt, blifvit af dina många ovänner tolkade till din skada, och man triumferar nu öfver Sanningens brist på konseqvens och dess affall från sina principer. Det är just det konseqventa hos .Sanningen, att den erkänner och afbeder sina misstag — invände Birger. — Att hålla fast vid en sats, som man sjelf finner vid skarpare skärskådande ohållbar, bara för att kallas konseqvent, det kallar jag lögn och falskhet. Jag fick ju hela der tänkande publiken att instämma i mina åsigter om Isauras debut, och hvarken publiken eller jag kunde då ana till hennes märkvärdiga förvandling. Men det finnes revolutioner i menniskosjälen, lika oförmodade och häpnadsväckande som i den yttre nataren.