Dagens Nyheter – 16 augusti 1869, sida 2

följande året i Algerien och utmärkte sig der så, att han ådrog sig krigsministerns uppmärksamhet samt blef bataljonschef. Härefter ansågs han allmänt för en af de mera framstående officeraroe i armån, upphöjdes till dfverstelöjtnant 1842 och till öf vorste 1846. Några år sednare eller år 1849 deltog ban i expeditionen till Rom, hvarunder han ådagalade ovanliga militära egenskaper samt uträmndes till brigadgeneral. Återkommen till Frankrike, fick han i uppdrag att sköta de med fortifikationen sammanhang egande ärenden inom Krigsdepartementet, insattes såsom ledamot i flera vigtiga komit6er samt blef i april 1853 divisionsgeneral. Under ryska kriget var Niel med vid belägringen af Bomarsund, efter Hvilken fästnings intagande Han utnämndes till kejsarens adjutaut. I januari år 18535 begaf han sig till Krim för att undersöka armåns verkliga ställping och derom gifva kejsaren en trogen beskrifning. Det utlåtande, han med anledning härat afgaf, lades till grund för de fortsatta operationerna; och några dagar efter Sebastopols intagande öfverlemnades till honom Hederslegionens storkors. Den 7 juni 1857 blef han utsedd till senator. Det var Också general Niel som år 1858 skickades till konungen af Piemont för att å keisarens vägnar framställa en officiel anbållav om prinsessan Clothildes hand för prins Napoleon. Under italienska kriget var Niel befälhafvare öfver fjerde armåkåren, och efter segern vid Solferino, hvarvid artilleriet spelade en så stor roll, upphöjdes han till marskalk af Frankrike. Sedan den 20 januari 1867 har marskalk Niel varit krigsminister. Vid sednaste miristerkris bibshölls hän vid sin befattning, emedan han ansågs omistlig. Spanien ock Cuba. 1 oktobar, då cortes åter sammanträda, skall frågan om konungavalet genast förekomma. komligt; men det fisnes något som kallas rano och Prim å andra sidan om Cubas förMan synes således na ha kommit underfund med, att det icke går an att låta det nuvaranda högst ovissa och sväfvande tillståndet forsfara. Och det är ju klart att partierna icke skola upphöra att agitera och intrigera, förrän den vigtiga tronföljarefrågan blifvit defivitirt löst. Aunu boppas de många pretendenterna... Följden häraf är att regeringen, för att hindra ett borgerligt krig, redan måst kasta ut millioner; och detta är icke aea minsta olyckan — hon har äfven varit förhindrad använda en hop truppsr der, hvarest de skulle kannst göra landet stor pyita, — vi mena på Cuba. Upproret på denna ö lärer nemtigen hålla på avt tillväxa, allt hvad det hinner. Im-: parcial skrifver att, såvida Spanien vill hop-. pas göra sig till herre öfver ön, måste en förstärkning af minst 20,000 man sändas dit med det första. Men hvarifrån skall regeringen taga denna styrka? Jo, hon har ett medel, hon kan inkalla reserven; mena detta är förenadt med enorma kostnader. Derför har man starka skäl antaga att det är sannt hvad som påstås och sednast i ett telegram frår Madrid meddelats, eller att underhacdlingarne melian köpmannen Forbes i Boston å ena samt hrr Sersäljving till Föremta Staterna för 100 mill. doltars ännu icke blifvit afbrutva. På en sådan affär kan också Spanien i sjeltva verket icke annat än vinna. Visserligen får ej förnekas att Cuba förr inbragt oms kring 33 millioner dollars om året; men — månne icke denna spanska kronans inkomst vårit i hög grad illusorisk? Man skall taga i betraktande huru mycket det årligea kostat att upprättnålla Spanions herraväde öfver Ön, likasom hvad ännu torde behöfvas för att beirysga deta herraväldes framtid. Allt detta inse de spanska statsmännen fuil— gammsl-kastiliansk stolthet: Och denna stolthet dikterar valspråk, sådana som detta: Man förlorar provinser, men man säljer dem icke. Se der det förnämsta hindret för affärens uppgörande. Emellertid är nu kändt att äfven insurgenterna erbjudit sig att med 100 millioner dollars köpa sin oafhängigket; och då Förenta Staterna antaga3 vilja garantera summans ordentliga amortering, bör man väl tro att kloxveten till sist skall segra öfver spanska högraodet och attvederbörande skola komma tili insigt af att det är lika litet hedranda att färtrveka ett folk som att låta