Dagens Nyheter – 27 maj 1869, sida 2

den bräckliga farkosten, och de båda räddarne fingo sig jemte de skeppsbrutne ett fotbad upp till knäna. Fru Aurora, som också af de skärande nödropen, blandade med åskådarnes skrattsalfvor, lockats ner till stranden, kom just lagom för att se Ripa, skrattande med full hals, slå sina båda händer mot knäskålarne, i det han utropade: Nej, se på Juhnkan, se på Juhnkan! Ripa! Ripa! — svarade madamen, ty det var hon, som jemte lutfiskblöterskan hoppat så vårdslöst i räddningsbåten, — Ripa, kom och rädda lifvet! Och symamsellen och gamla jungfrun, och lilla skomakaren, och frun hans som ger hals, som om knifven sutte i dem! Tåcket herrskap till sjös, tåcken karl vid styret! — och Ripa skrattade så hjertligt, att kommerserådet, som nyss varit stadt på en poetisk himmelsfärd, mot sin vilja tvangs att lemna sin allvarsamma min och deltaga i fru Auroras leenden åt gubben mekanikuskens och de båda flickornas ystra munterhet. Men fåfänga voro alla Birgers och Eriks försök att, sedan de hjelpt de nödställda fruntimmerna tillbaka ombord å segelslupen, få den gamla ekan flott. Den hade mot en uddhvass sten i sjöbotten krossat en af sina murkna bottenplankor i samma ögonblick Juhnkan med sällskapsdam låtit