Dagens Nyheter – 24 maj 1869, sida 2

Måhända kommer ett hundratal dylika att be höfvas som passagerarebåtar och bogserare, och hafva de väl fått borgarerätt på kanalen, komma de svart äfven att taga den vördnadsvärda gamla Nilen i besittving. Det endast förvånar mig, att sådane farkoster icke längesedan visat sig på denna flod, ty de synas skapade för hvarandra. Fördenskull — om I rören på er i tid och lagen så att dessa slupar blifva introducerade i Faraonernas land, så kunnen I ock blifva förvissade om herraväldet på marknaden, ty sluparna 3 la Lindholmen öfverträffa allt hvad England i samma väg alstrar. Hvad jag sett härstädes i den vägen är bögcligen klumpigt och kan på intet sätt jemföras med de fina, eleganta och solida farkoster, som hvimla på Stockholms vattendrag och på Göta elf. Sänden derför ut en kunrig och pålitlig agent, som beser lokalerna, lärer känna förkå!landena och undsraandlar med vederbörande, och j:g är öfvertygad om att föreiaget skall lyckas. Sverige producerar en annan, till utseendet mycket anspråkslösare vara, som kunde blifva en god exportartikel. Huru kommer det -ig, att i en tid, då man lärt sig draga fördel af den hitintills förbisedda renlafven, ingen tänkt på vigten och värdet af enbären ? Den i Storbritannien allmännaste snirituösa drycken, ginbränvinet, tillverkas af enbär, och här kan med fördel afsättas af derna vara haru mycket som helst. I Sverige växer enea från Skåne till de eordligaste trakterna, men endast på få orter drager man någon nytta af dess bär för tillverkning af sirup och dricka. Samlandet af nnbär kande bereda arbetsförtjenst åt många fattiga, som äro för gamla eller för späda för tyngre arbete, och utförseln i större qvantiteter deraf skulle tillskyrda landet en ingalunda föraktlig nationalekoromisk vinst. Bäst och för delaktigast vore dock, om detta råämne blefve i sjelfva Sverige förädladt. Man borde lära sig den engelska proceduren för tillverkiing af gio, och marknaden för densamma är då sifven. Mer och mer tilserkas nu spritdryc ker af andra ämren än dem, som na:uren bestämt till föda för menniskasn och hennes husdjar. Detta är, synes mig, ett lyckobädande framsteg. Men ännn äro vi, tyvärr långtifrån den tid, då sprittloden, som öfversvämmar vissa länder med fattigdom och brott, skall hafva försinat till en rännil, icke störra än som behöfves för att fylla farmakonteus och de tekni-ka yrkeras behof ar alkohol.