Dagens Nyheter – 24 maj 1869, sida 2

och qvinliga anleten, värda att afbildas, vare sig genom penseln eller mejseln eller att tjena till modeller för de varelser, som födas i diktarens fantasi. Birgers ansigte hade denna fina ovalform, som vi återfinna i Aug. Scheffers idealiska taflor. Det erinrade till och med på sätt och vis om Guido Renis Kristushufvud, om vi naturligtvis undantaga törnekronan och det långa håret, på samma gång som det himmelska och lidande uttrycket. Birger bar sitt mörkbruna, korta, lockiga hår itudeladt geBom en bena midt öfver hjessan, men på ett så ogeneradt sätt att man föga spårade kammen. Det fina, silkeslena hakskägget och mustacherna hade ännu icke styfnat genom umgänget med någon rakknif, utan smögo sig skäggets lockar som lätta skyar kring den välbildade munnen och de bleka kinderna, på hvilka rodnaden endast uppträdde någongång såsom representant af skiljda sinnesrörelser. Redan som liten gosse frapperade Birger med sina, under det framskjutande pannhvalfvet djupt liggande, stora mörka ögon, omkransade af långa ögonhår, som kastade en bred skugga ruudt kring själens spegel, och genom hvilken hvitögats rena emalj ännu mera förhöjdes. Ett djupt vemod aftecknade sig stundom i dessa ögon, då de skuggades af de sänkta ögonlocken, men plötsligen lyfte dessa sig åter och en själ