Dagens Nyheter – 22 maj 1869, sida 1

han sjelf böjt toppen af en späd björk ned till marken, afsparkat sina skodon och i strumplästen hasat sig ned för att rädda de nödställde. Men Signe var icke en dam, som svimmade för småsaker; hon hade lyckats få fäste för sina fingrar i en remna högre upp än den, som stödde Eriks fot, och under utropet: Birger, hjelp du Erik, jag hjelper mig sjelf! — var hon om några sekunder ur all fara. När Erik fick denna lättnad i sin börda, gjorde han en rask sats, och innan Birger hunnit sträcka handen till hjelp, hade han redan fått fatt i björktoppen, som en stadig räddningsplanka. Det här är ett ungherrskap som hjelper sig sjelf! — utropade Erik triumferande, när han åter stod på fötter, och svängde om ett slag på säker botten med den skrattande Signe. . Gudskelof att jag ännu inte fått lång klädning!t — tillade Signe — då hade jag kanske nu hängt som en liflös docka på toppen af den der höga granen nedanför oss. Ni borde hellre tacka Gud, som i sista stunden så underbart hjelpte er — förmanade Gerda. Hade inte Erik fått fäste för sin fot i remnan der, så såge ni nu så lagom rödblommiga ut! — erinrade Birger.