Dagens Nyheter – 21 maj 1869, sida 1

Justitlestatsministerns anförande i första kammaren i fråga om utvidgad religionsfrihet var, enl. samma kammares protckoll, af föiljande lydelse: Så länge vår grundlag stadgade alldeles samma form och sätt för stiftande af allmin civillag öch kyrkolag, låg icke någon synnerlig vigt uppå att icke i samma författning upptogos stadganden, som voro både af civil-lags och kyrkolags natur; och tvifvelsutan har detta varit anledningen, hvarför dessa båda slag af lagbud i en mängd af våra författningar äro sammanförda. Nu deremot, sedan grundlagen för kyrkolags stiftande föreskrifver, utom bifall af konung och riksdag, jemväl samtycke af allmänt kyrkomöte, är förhållandet väsentligen olika, och en sammanblandning af kyrkolag och civil-lag skulle nu icke allenast försvåra stiftande af en hufvudsaklig civil-lag, då detta icke kan ske oftare än kyrkomöte sammanträder, eller i regeln hvart femte år, utan äfven vara olämplig, då derigenom till kyrkomötet öfverlemnades en lag, som innehölle andra bestimmelser in dem, öfver hvilka kyrkomötet egde beslutanderätt. Innan vi erhållit en kodifierad kyrkolag, till utarbetande hvaraf k. m:t lemnat uppdrag åt en komite, erbjuda sig visserligen ganska stora svårigheter att på teoretiska grunder skilja mellan hvad som rätteligen är och bör vara kyrkolag och hvad som bör såsom civil-lag anses; men detta kan ej undvikas, och för så vidt ändringar i en så beskaffad lag dessförinnan behöfvas, synes mig vara en nödvändighet att i hvarje fall söka lösa denna fråga så godt man. kan, Detta synes mig utskottet icke tillräckligt hafva iakttagit i detta fall. Det förslag, som lagutskottet framlagt oeh förordat, med upphäfvande af k. förordningen den 23 oktober 1860, angående fremmande kristna religionsbekännare och deras religionsutöfning, afser egentligen ett ordnande af dissenterförhållandena inom Sverige; och i sin