Dagens Nyheter – 20 maj 1869, sida 2

förut, långt ifrån att iakttaga ett sansadt och värdigt uppförande, tvärtom ådagalagt en allt mer tilltagande häftighet, hvilken nu tycktes urarta till fullkomlig tygellöshet, ned på torget och började sina af en embetsman i tjensteutöfning hittills oerhörda våldsamheter. På torget befunnos då några personer spridda, ej synnerligen många och ingalunda i ringaste mån utgörande någon folkskockning, hvarjemte en och annan vid sina varuskrinder sysselsatt handlande. Det var här som kronofogden började kringspringande att ur en skarpladdad revolver afskjuta skott efter skott samt med densammas pipa med samlad styrka utdela slag på slag, riktade mot hufvudet å de olyckliga han fann i sin väg. Bland dessa var jag, Olof Persson i Norrvåga, som träffades af hagelskott i benet, samt jag, Jon Jonsson i Ljusdal och Kallmyr, träffad af hagelskott i hufvudet; vidare förre gardisten Persson, Ljusdal och Sniäre, likaledes af hagelskott i hufvudet, hvarest han också tros hafva blifvit af kronofogden våldsamt slagen med pistolen, och skall hans skada vara mycket allvarsam; vidare jag, Jon Jonsson i Kåssjö, som, efter att först hafva blifvit slagen så att jag halft sanslös stupat, reste mig upp och närmade mig hr kronofogden, visande honom mitt blödande hufvud och yttrande ungefir: Herre Gud, hvarför skall ni slå mig, nir jag intet gjort? till svar hvarå jag endast erhöll två våldsamma slag, hvaraf det ena dock gjorde lindrigare skada, enär jag med detsamma sanslös neddignade; vidare jag, Per Andersson i Säljestad, en ildre man, som af larmslagningen föranledts att framgå till torget, der jag stannade medan min hist skulle betslas. Nir truppen nedryckte, drog jag mig åt östra sidan af torget, för att komma till mitt å den öppna platsen söder om torget hållande åkdon ; på viigen mötte jag kronofogden, som slog mig med pistolens stålpipa, måttande åt hufvudet, huru mårga slag är mig obekant. Jag förlorade sansen. Jag har erhållit två sår i hufvudet. Ett vittne säger sig hafva sett, att kronofogden först mot en äldre, flintskallig person lossade ett skott och, när detta icke trätfade, gifvit honom först ett slag framtill och sedermera, sedan han vändt sig om, ett bakifrån, allt i hufvudet, något som synes träffa in på mig äfven med afseende å platsen, der våldet skedde. Flera vittnen hafva sett åtminstone ett af de slag kronofogden tillfogat mig; och slutligen jag, Anders Jansson i Norrvåga; ett vittne berättar härom, att kronofogden tillsagt mig: packa dig din vilg, att jag skrattande svarat ja och vändt mig om, som det tyektes, för att gå, då hr Winter slagit migi hufvudet, så att jag stalp. Af flera vittnen vill det framgå, som skulle också åtskilliga andra personer på torget blifvit slagna af hr Winter; det intygas att han slagit omkring sig mot hvar och en, som han anträffade, och att han alltid måttat åt hufvudet. Med största ängslan och griimelse hade jag, Siln, åsett militärens anlitande och huru kronofogden började å torget förfara, hvarför jag, såsom vittnen intyga, ännu en gång vändt mig till honom och i de mest bevekande ordalag bedt bonom om några minuters anstånd, för att åtminstone stånden måtte hinna stingas, men derå icke erhållit något svar, annat än att kronofogden genast lät häkta mig. Jag qvarhölls i häktet långt efter sedan allt var lugnt till sena qvällen, då kronofogden synes hafva vaknat till besinning, så att han insett faran af den olagliga åtgärden och tillsagt om mitt utslippande, sedan jag dock under fyra timmar varit häktad, i den största ängslan för hvad som kunde hiinda min hustru och mitt hem. Jag hade ej på rin-. gaste sätt gjort något ondt, utan tvärtom varit genomträngd af det varmaste nit för lugnets och ordningens upprätthållande. Trån torsat drar hr Winter tillika med de solgatan. Häran er skall en at dessa Sviuaer uuit va tillfogat mig, Jonas Andersson i Skistrad, de sår jag erhållit. Jag hade kommit norrifrån och ställt mig ungefär midt för majstången för att se på soldaterna och folksamlingen, då hr Winter kom med två soldater; jag drog mig genast norrut till en skrinda, då em af soldaterna med bajonetten stack mig i bröstet, så att stynget gick genom kläderna, men gjorde nistan ingen skada på kroppen; skyndande mig undan fram emot Igglunds gård, ställde jag mig bakom en af der stående skrindor, då en soldat kom rusande efter och gaf mig en stöt, som inträngde i bröstet i trakten af hjertat; vändande mig om för att fly undan, erhöll jag ytterligare ett styng 1 ryggen, så att jag, som ett vittne uttryckt sig, segnade, och ett annät, raglade framåt emot väggen till Igglunds hus, utefter hvars nordliga vägg jag sedermera ledde mig in på Igglunds gård, der jag nedsatte mig maktlös på en stege, hvarifrån jag efter någon stund erhöll hjelp och affördes till den s. k. Per Lars-gården. Kronotogden Winter drog sig med betäckning vidare norrut på gatan och vek in på nyssnämda Per Lars-gården; strax invid grinden samt mellan denna och en på gården befintlig brunn etod förutnämde Henrik Henriksson från Jemtland, jemte hans till namnet okände landsman, båda med sina skrindor, sysselsatte med sina varor. På tillsägelse till dessa båda att skingra sig, hade de svarat något, som af vittnen icke uppfattats, hvarefter de med kolfstötar i hufvudet tillfogats kross-sår, så att åtminstone den ene fallit till marken. Derefter vände sig ordningsmaktens nämde representanter mot mig, Per