Dagens Nyheter – 20 maj 1869, sida 1

Tänk om du, min pojke, kunde uttrycka dig så der rhetoriskt! Men hos fru Aurora och hennes döttrar blef det stor uppståndelse. De skulle bo på landet en hel sommar, de skulle packa in sina små bidrag till landtlifvets behag och de skulle ha allting ner till Nybrohamnen på en roslagsskuta. . tKära Ripa, min gamla, snälla, kära Ripa! Hvad sägs om en sådan tilldragelse? Och fru Aurora lade sina båda små, fina händer på den gamles starka skuldror och tittade honom rakt in i de små ögonen. Ripa blef solblind och började blinka. Ska väl bums språka an åkar Humla om en häst, den som jag reparerat i foten bättre än hela veterinäriska kollegiet kunde görat; och så bära vi på bår det ömtåligaste, spannmålsbärar Appelqvist och jag, stark och nykter karl och mycke handterlig för vänskapstjenster. Det ska gå geschwindt en sommarnatt och så seglar — herrskapet sjelfva af — med — ångbåten — morgon — derpå. Ripa drog på de sista orden och andades tungt liksom en döende. Han hade inte tänkt på förut att han för en hel sömmar skulle skiljas från dem, som voro honom kärare än lifvet. Men straxt derpå slog han upp sitt glada helgdagsskratt, såsom Signe kallade det,