Dagens Nyheter – 19 maj 1869, sida 2

Härmed må jemföras hvad löjnanten Schö: ning förmäler, nemligen: att SR person fått benet genomskjutet ofvanom knäet; att två andra skola blifvit lindrigt sårade i benet; att väl några kolfstötar utdelats, men ait honom veterligeningen blifvit sårad af bajonett. Båda rapporterna öfverensstämma deri, att de icke omnimna eller synas afveta mer in tre ersoner, som skulle vara sårade; det verkliga förhållandet är: att sex gånger så många, eller aderton, hvaraf en till namnet okänd, samt antagligen äfven andra okända, till aflägsnare orter strax afresta personer äro sårade. Kronofogden uppgifver, att ingen veterligen skadats af hans fyra skott. Verkliga förhållandet tr: att he af skotten träffat följande personer, nemigen: Torparen Jon Jonssoni Kallunga och förre gardisten Persson i Snäre, båda träffade i hufvudet, samt Olof Persson i Norrvåga, triäf fad i benet. En fullt trovärdig person uppgifver, hvad ock andra omständigheter synas gifva vid handen, att äfven det skott med kula, som i rapporten omförmäles hafva träffat Anders Ersson 1benet, skulle vara af kronofogden afskjutet. Kronofogden förtiger vidare helt och hållet, att han sjelf sårat ej mindre än fem personer, nemligen: Bondesonen Jon Jonsson i Kåssjö, i hufvudet med flera slag; gamle handlanden Per Andersson i Söljestad, med minst två slag, likaledes i hufvudet; bonden Eric Olsson i Sörvåga, med flera slag i hufvudet; ynglingen Per Hansson i Vestra Skiistrad, flera slag, hvar obekant; of. husmannen Anders Jonsson i Norrvåga, slag bak i nacken. Alla dessa högst våldsamma slag tilldelades med revolvern. Vid några af dem hade blod ögonblickligen utfrustat,. och hade åtminstone sex bland de af Winter sårade och skjutne blifvit sanslösa och af dem fem genast stupat å platsen. Vidare erhöllo: Bonden Per Andersson i Myra och två jemtlänningar, sysselsatta med inpackning af sina varor, slag i hufvudet med kolfvar, så att alla genast började blöda ymnigt. Den ene jemtlänningens namn är ännu okändt, den andre, Henrik Henriksson i Mattmar, blef mycket svårt skadad, Per Andersson i Myra slogs genast till marken och tilldelades derefter, liggande och blödande, ytterligare två kolfstötar. Dessa sistnämnde tre misshandlades i kronofogden Winters närvaro, om icke på hans befallning, så åtminstone af de två soldater, hvilka utgjorde hang betäckning och stodo under hans befäl. Äfvenom dessa sårade har kronofogden i sin rapport intet att förmila. Löjtnant Schöning synes ej heller i sin rapport ega någon vetskap derom att flere personer stupat sanslöse, slagna af kronofogden och hans sollater, eller att någon person blifvit skj uteni hufvudet. Förenämnde Per Hansson och förre gardisten Persson hafva emellertid sganslöse blifvit uppburne. till och nedlagde å högvakten, hvadan kronofogdens och läjtnantens okunnighet om nämnde personers skador synes än oförklarligare. Af underlöjtnant Tengzelius blef torparesonen Olof Olsson i Öjie buggen med sabel i hufvudet, gå att hufvudskålen blottades. Drängen Erik Dahlberg i Kåssjö och bonden Hans Hansson i Kåssjö blefvo likaledes med sabel huggna i hufvudet. Å alla tre hafva såren ge nomträngt hufvudsvålen. Hans Hansson höggs äfven öfver högra hanten. Med bajonett tro sårade: Husmannen Lars Larsson i Skiästrad, lindrigt; nämndemanssonen Per Ersson i Säljestad (skadans vidd och betydelse hittills okänd); samt f. dringen Jonas Andersson i Skiästrad, tre stygn, hvaraf ett i ryggen och ett i bröstet invid hjertat. Jon Andersson synes hafva blifvit sårad af Winters skyddsvakt. Emellertid vet hvarken kronofogden Winter eller löjtnant Schöning någonting att om sabelhugg och bajonettstyng i sina rapporter förmäla. I en sednvare rapport, afgifven öfver en vecka efter upptridet, åberopar kronofogden endast en uppgift af länsmannen Malmqvist, enligt hvilken blott åtta personer blifvit sårade. Vidare bestrida klagandena att kronofogden blifvit öfverfallen; påstå att kronofogdens uppgift, att hans skott varit laddade endast med fem hagel, är bevisligen osann; uppgifva att skäl finnas till det antagande, att kronofogden aflossat det skott som genomborrat Anders Erssons ben; bestrida kronofogdens uppgifter om folkets uppförande m. fl. andra mer och mindre visendtliga påståenden. — Sakernas stillning, då det egentliga uppträdet började, skildras af klagandena sålunda: Handeln tilltog allt mer och mer, då framemot kl. 5 två soldater kommo ledande en qvinna upp mot högvakten ; qvinnan gjorde icke något motstånd utan medföljde villigt, högljudt och fräckt skämtande. Detta uppträde i och för sig egnadt att hvar som helst, än mera på en marknad, locka åskådare, gjorde detta, isynnerhet som qvinnan var klädd i blotta linnet och