Dagens Nyheter – 19 maj 1869, sida 2

domsstaden. Man delade sig i två partier, de som höllo på studenternas häfdvunna frihet och deras domsrätt — i hvad skepnad som helst — öfver histrionerna — och de, som lifvades af humanitetens anda och af aktning för menniskovärdet. Men medan striden pågick som hetast, försvann helt tyst och plötsligt Leanderska sällskapet från Upsala, utan att våra stjernbröder fingo ett ord till tack af dem, för hvilka de dragit debattens blanka vapen. När det blef tyst och anständigt i teatersalongen, blef också publiken så gles, att teaterdirektören inte fann sin räkning vid att längre dröja qvar, utan reste till en annan marknad, sannolikt suckande under vägen: Det gick så bra, så bra, men så kommo mina vänner och ville att det skulle gå bättre. Gud bevara mig för mina vänner! Bruno, Birger, Erik och Claes sågo på hvarandra med komiskt stora ögon. Ingen af dem hade återsett den undersköna, för hvilken de en hvar på sitt vis gjort sig till riddare. När den lifliga striden i teaterfrågan så småningom tystnat, fanns ingenting som störde deras studier. Men vi ha inte tid att följa dem på deras föreläsningar, vi taga på oss våra Lunkentusstöflar och göra ett hopp öfver den långa vintern, alla nordhoers buse; vi stanna med jubel vid alla nordboers fröjd — vid sommaren,