Dagens Nyheter – 18 maj 1869, sida 2

lisserna --upplyste Claes — min borstpojke var en af röfrarne i afton. Isaura Werner! Det var ett riktigt romantiskt namn! — grubblade Birger. Werner, Werner! Smakar af Kotzebues romaner — menade Bruno. De fyra studenterna förtärde återstoden af sin supt under några minuters tystnad, en hvar tankfullt stirrande framför sig. Minnet af Isaura tycktes ha dragit en trollring kring dem alla. Att ha en så himmelskt ljuflig stämma och ändå deklamera så eländigt! — utbrast Claes. Ah, det var tillräckligt bra för en viss del af publiken — tyckte Birger. Apropos den der vissa delen, så hade jag väl god lust att bringa den en helsning. Och innan någon hann begripa hvad Bruno menade, hade denne redan knackat på dörren till det inre rummet. Stig in! Men Bruno öppnade med en sirlig bugning dörren på vid gafvel, och efter inga fremlingar befunno sig i de båda rummen, höll han på tröskeln följande harang till Sonderling och Maurån, Mine herrar! Jag har härmed äran att bringa er en helsning från konstens tempel; jag har varit uppe mellan pelarne till dess allraheligaste. Eremiten och herdin