Dagens Nyheter – 14 maj 1869, sida 2

händt sig lifvet. Sjelfspillingen, som bodt i samma hus, tros ej hafva varit fullt redig till sinnes. Bådighet. I går f. m. skenade en häst, förspänd ett åkdon, från Arsenalgatan öfver Gustaf Adolfs torg, dervid flera personer voro i fara att blifva skadade. Georom en skärslipare Anderssons rådighet att elå sin mössa i hufvudet på hästen, hejdades denne midtför hotell Rydberg. Ämngslupsfarten mellan staden och Ulfsundasjön bar tagit sin början. Ångslupen anlöper under vägen Nya och Gamla Kungsholmsbron, Hufvudsta, Traneberg, Sandvik, Svartvik, Johannelund, Johannisfred, Norrby, Alby och Bällsta bro. Likeledes har åvgslupsfarten mellan Logårdstrappan och Djurgårdsbrann beogynt. Teater. Sarah Multon, komedi i 3 akter, sf Ensdne Nus och Adolphe Belot. En gammal Spelorre, lustspel i I akt, af Delacour och Morand. Hrr Nus och Belot hafva i Sarah Multon försökt att bjuda publiken på något riktigt bjertslitande och effektrikt. Denna tanke framstår tydlig och beräknatrde i hvarje scen. Ämnet till pjesen är ett på allt upptänkligt sätt marteradt moder-hjerta, med tillsatser af äktopskapsbrott, de dödas återvändande till lif igen, svartjukans qval, tvegifte och flera dylika skakange ingredienser. Händelsen är den, att Maurice de Latour, en nag advokat, biir bedragen af sia bustru, Fernande, som öfverger honom och siva båda barn, Peul och Jeanne. Kort derefter tår Maurice underrättelse om att den ovärdiga hustrun blifvit lefvards bränd vid en jernvägsolycka i Skotiand. Sedan den första förtvidan saktat !tig, söker pau en ny nor för sina barn och gifter sig med Matnilde, som blir en värdig maka. Maurice3 lärare (en gammal megister, som icke kan öppa sin mun utan att tala om Cicero) stannar i buset om barsens handledare, och allt biir åter lagat och stilla efter olyckans stormar. Barnen växa emellertid upp och behöfva en ergelsk guvernart. Hr Beleri, mazistern, skrifver till Englond efter en ltrariora, ceh så kommer Serah Multon. Magistern tar emot henze, men förskräckes då han får se herne och säger genast ifrån, att hon inte kan bli antager, derför att hon likzar den i Skottland uppbrunna hustran. Donna likhet skulle väcka smärtsamma minnen. Men Sarah låter inta afspira sig så lätt, och då magistern visar sig obeveklig ropar hon: jag vill stanna hos mina barn!... Det var således icke blott en likhet. Sarah är den försvunra hustrun. Fernande är icke död: Den stackars magistern är nära att få slag vid denna upptäckt, och han bönfailer att Fernand23 måtte resa bort igen, men då hon nekar, måste mzgistern sifva med sig, ty den förtviflade modren hotar att annars göra alla sna rättigheter gällande och bli fru i huset på nytt igen. Föjjden blir att Fernande stannar i sin makes hus com sina barns lärarinra. Tänk er hvilka marter, hvilka qval, mekan och modren underkastar sig, för att få vera nära ringa barn. Maurice blir ockå öfverraskad af likheten mellan guvernanten och den förra hustrun, ran kan: bjertesår är i det närmaste läkt och han talar snart till SazahFerrande med likgiltighet. Under äidlösa dialoger läzxges Ferrande på sträckbäuken, dömd att höra talas om sin makes lycka med en arnan och om det förakt och det hat man hyser för den ovärdiga qvinna, som en gång öfvergaf sina barn. Derpå följa monologer, som gifva Fernards tillfälle att anförtro publiken hvilka afgrundsplågor hon lider. Men sedan ett par morologer gått till ända, förklarar hon, att hon icke står ut längere, utan vill upptäcka allt. Magistern ber henra att tisza och resa, men modren-makan är bragt till det yttersta och hon kan icke lugnas annat än genom ovå liga medel. Lyckligtvis fivnes ett sådant medel tili havds. Det är de båda barnen, gom anföriro sin guvernart att de på morgoren firat en liten fest till sin mors misne. De ha besökt kyrkogården och lagt blommor på en anrans moders graf, öfvertygade om att den modreni himmeien skall söka upp deras man ma för att tala om henne3 barns kärlek. Fernacde blir djupt rörd (den lättrörda publiken också) och hon omamvar do båda barnen, sägande: ni ä två små: Gud3 englar! Och det har Fernande rätt uti, ty svårligen lär man bland menniskors barn finna dylika exemplar af det uppväxande stägtet. PTPaoAaAl vara da håäåA Llärlalafraölla haunsan äv