Dagens Nyheter – 14 maj 1869, sida 1

SERA UVA VVE BIBVELISV MIRA VISAN RISERARRRORAR BIE EST IV månaders uppskof med sjeliva tryckfrihetsmålets företagande. Då detta slntligen inträffade, kunde det händs, att skriften blefve frikärd, men vederbörande hade emellertid blifvit gerom den långvariga rättegången i oändlighet trakasserad2 och betungade. Detta vore så mycket betänkligare, som ansvar för rättegång i oträngdt mål blifvit af konstitutionsutskottet borttaget. Hr N. Larsons elutomdöme blet, att förändringen vore i det närmaste lika med den, som efter statskuppen oktrojerades af Gastaf III. Denna förändring såg väl då, sade talaren, lika oskyldig ut, som den föreliggande framställes vara, men den utgjorde dock första steget till en hel serie af tvångsåtgärder mot tryckfriheten. Hr N. Larson fästade uppmärksamheten på, att en af förslagets försvarare (hr Ribbing), ganska tydligt låtit framskymta att den nu föreslagna förändringen blott vore första steget till vidare förändringar. Hrr Grafström och Jöns Pehrsson talade äfven för afslag, den förre med särskild tacksägelse till konstitutionsutskottet för att det framkommit med ett förslag, som man måste afslå, don sednare med ett försök till utredning af begreppet skandal. Han var i det fallet dock mycket oviss och kunde ej komma till någo1r klarhet, fastän han bade två tidningar framför sig till jemförelsa, nemligen Stockbolmsi-postenX och Fäderneslandet4. Hvilken af dem var den största skandaltidningen, konde han ej bestämma; skilnaden bestod kanske helt enkelt deri, att den ena var skrifven med litet bättre formerad penna än den andra. Emellertid vore detta ej hufvudsaken nu. Don offentlige mannen måste med vördnad och undergifvenket underkasta sig pressen? dom, äfven om denna någongång är oriktig. Inom pressen, liksom öfverallt, pågår en strid mellan det onda och det goda; bäst att ej ingripa deri. Den fris yttranderätten, huru den än må missbrukas i brettsliga afsigter, är dock det enda medlet stt få veta det bästa af allt: sanningen, och att få sanningen fram till de maktegande. Hr Björck anmärkte, att försök att inskränka tryckfriheten periodvis återkomma. Flere sådana hade blifvit gjorda, men alla misslyckats. Hade detta icke skott, hade icke pre:sen fått vara i åtnjutande af sin frihet, så hade vi, sade tal., kanske ej stått här i dag! Det nu försliggande förslaget utgjorde visserligen icke ett sådant hugg, som det hvilket regeringen 1853 riktade act tryckfriheten, men det förtjenade dock att tillbakavisas. Talaren utvecklade härefter några åsigter om beskaffenheten och följderna af pressmissbruken. Pressmissbruken vore icke större nu än fordom, kanske tvärtom, men skilnaden vore att do verkade på ett annat område. Annu för 20 å 30 år sedan talade pressen endast till de biliadse klasserna, eller dem, som stodo dessa närmast; nu deremot talar den till dan stora massan af folket; men talaren var för sin del öfvertygad, att likasom pressen förr, trots dåvarande missbruk, endast hade framgång i det goda, så skulle detta äfven ou blifva händelsen. Tal. hade nemligen aldrig sett några vådliga följder af de dåliga tidniogarnas framfart. Sjelf hade han af åtskilliga organer inom pressen förr mångfaldiga gårger blifvit förklarad sakoa både heder och ära; mon ändock hoppades han, att man ansåge honom ega dem qvar. Talaren tviflade icke att folket skall lära att till sitt rätta värde uppskatta sådana pressens alster, som missbruka tryckfriheter, fastän det torde nu gå något långsammare än på den tid, då pressen talade till en mera upplyst läsekrets. Man borde derför lemna folket tid att lära sig uppskatta pressens karakter, och man skulle enligt talarens öfvertygelse få erfara, att pressen korrigerade sig sjelf. Kunde man emellertid utan våda för tryckfriheten få bort an