Dagens Nyheter – 13 maj 1869, sida 2

Utrikes-Nyheter. De franska valen. I Frankrike har den så kallade valperioden begynt, under hvilken det är valmännen förunnadt att, utan de cljest öfliga inskränkningarne i församlingsrätten, komma tillsammans för att diskutera de förestående valen till lagstiftande församlingen. Det lockbete för valen, som kejserliga regeringen utlagt genom en skrifvelse från inrikesministern, och som återfinnes i hela den officiösa pressens spalter, låter ganska liberalt, då det naturligtvis ligger regeringen om hjertat att till hvarje pris få se henne helt och hållet tillgifna anhängare framgå ur valurnorna, vore det än på bekostnad af en ögonblicklig eftergift för den offentliga meningen. Aldrig har man i det kejserliga lägret så ofta låtit höra de konstitutionela trollformlerna: ministörens ansvarighet, parlamentarisk regering, verkets kröning. Huru det härmed kommer att se ut efter valen, det lemna vi derhän, då ingen är förpligtigad att förverkliga de ljusa utsigter, man öppnat för nationen. När man tar i betraktande de mäktiga medel, öfver hvilka den kejserliga regeringen förfogar, det inflytande, hon utöfrvar i nästan alla valkretsar, tack vare det henno till buds stående väldet öfver, snart sagdt, landets alla hjelpkällor, är oppositionspatiernas oenighet, som hos en del af det republikanska partiet, synnerligen i Pari:, stegrats ända till ett fanatisckt bekrigande af den hittillsvarande oppositionens i lagstiftande församlingen mest framstående medlemmar, att anse som en näranog vansinnig dåraktighet som endast kan lända cesarismen och dess legobjon till fördel. Dock finnes ännu hopp om att partierna i sista stund skola komma till besinning och förena sig om ett gemensamt program. Endast i detta fall skall det bli en möjlighet, att icke endast i de stora städerna, utan äfven här och der på landet afgjorda motståndare till det nuvarande systemet komma att väljas. Ett glädjande tecken på den franska nationens ställning är att samtliga kandidaterna uttala sig för freden. LJ x I spanska riksförsamlingen har den religiösa frågan efter långa debatter ändtligen blifvit afgjord. Församlingen kunde icke besluta sig för att obetingadt erkänna den samvetsfrihet, som af det republikanska partiet försvarades med den mest glänsande vältalighet, och om hon än å andra sidan afböjde att göra gemensam sak med de klerikala vännerna af bokstafven, erkebiskopen af Santiago och kaniken Monterola, har hon dock med jemförelsevis stor majoritet antagit artiklarne 20 och 21 i författningsförslaget, genom hvilka den katolska religionen erkännes såsom statsreligion, men också andra religio