Dagens Nyheter – 12 maj 1869, sida 1

pstockmnotlm, tryckt hos tidningens nutvudri —— hetssystemet, hvarpå såsom bevis anfördes publicistmötets beslut, så kunde man antaga att missbruket på visst sitt vore stadt på öfvergång. Hr Fröman ansåg förslaget vanmäktigt, samt hvarken nödigt eller nyttigt och han önskade derföre icke att det skulle blifva hvilande; men han ville dock icke motsätta sig ett beslut derom. . Hr Rydin, som dernäst erhöll ordet, sökte till vederläggning upptaga de af hr Fröman gjorda inkast. Poktryckarens ansvarighet funnes redan nu, och skilnaden vore blott den, att tillståndsbevis och namnsedel nu vore enda bevisningsmedel, hvarigenom boktryckaren kunde leda ansvaret från sig. Talaren sökte genom åberopande af fremmande länders lagstiftningar visa, att det ingenstädes vore förbjudet att leda i bevis hvem som vore den verklige utgifvaren. Här hade man, för att ej rubba rätten till skrifters utgifvande och ej heller den författare tillförsäkrade anonymitetsrätten, bestämt, att ingen annan finge åtalas än den at boktryckaren uppgifne utgifvaren, hvilken blefve såsom sådan ansedd tills motsatsen blefve bevisad. Pröfningen af bevisningen måste här öfverlemnas åt domstolen, såsom i Norge och Danmark, då den ej kunde, med vår jurysammansittning, anförtros åt juryn såsom i Belgien och Nordamerika. Hvad långsamheten beträffade, ansåg talaren denna icke så mycket betyda, och anförde att man haft exemel på att under nu gällande lagstiftning tryckrihetsmål kunnat draga ut i 2 år. Att blott ett fåtal tidningar begagnade legda ansvaringar undanröjde ej behofvet af reformen, ty frågan vore den, om detta fåtal gjorde ondt. Individualismen gör sig i vår tid alltmer gällande och åberopas allt mera; men då den kan utveckla sig till ondt, så bör hvar och en stå fram och svara för sina handlingar. Grefve Henning Hamilton förklarade sig ej vilja motsätta sig att förslaget blefve hvilande för att vidare begrundas, men han ville redan nu göra några anmärkningar mot detsamma. Han beklagade således i främsta rummet, att ej i såmband med det öfriga blifvit föreslagen en ändring i juryns sammansättning, på hvilken sjelfavåldet i hans tanka i främsta rummet berädde: Vidare ansåg han att man ej utan skäl klagat öfver: långsamheten. Sådan tidsutdrägt som. hr Rydin anfört hörde nu till undantagen, men skulle under en lag, sådan som den föreslagna, blitva regel, och ställningen således blifva sämre än nu. Slutligen hemställde tal. om ej i vissa fall författaren vore att anse såsom den mest brottslige, medan deremot lagförslaget endast ville hålla sig till boktryckare och utgifvare, äfven om författaren utsatt sitt namn på en af honom utgifven skrift. Hr Rydin genmälde härpå, att om författaren vore namngifven, så ansågs han såsom utgifvare; dock om han öfverenskommit med boktryckaren att stå ansvar, så komme namnet att betraktas såsom något obestämdt. Något stadgande i förslaget, som för den namngifne författaren ansvarig, uppgaf hr Rydin likvil icke, och ej heller syntes han lägga mirke till, att då han antog, att öfverenskommelse kan vara träffad med boktryckaren, att han åtager sig ansvaret och att lagskiparen får dermed låta sig nöja, så påpekade han, en af lagförslagets författare och dess varma försvarare, sjelf just den nya form, som ansvaringssystemet skulle under den föreslagna lagen ikläda sig, och att det sökta målet, den verkligen brottsliges bestraffning, således icke med den nya lagen skulle ernås. Grefve J. O. Mörner erinrade att alla stora lagförändringar fordrat mycket arbete, innan de blifvit lyckligen genomförda. -Mot det nu föreliggande förslaget hyste tal. visserligen sina betänkligheter, men ansåg det dock böra göras hvilande. Hr Nordström upplyste till en början, attjust den bestämmelse om namsedeln, hvilken man nu ville afskaffa, vore hemtad ur den engelska lagstiftningen, och att man der aldrig tänkt på att förändra densamma, då den innefattade den hastigaste och säkraste utvägenatt finna utgifvaren. Vidare fästade han uppmirksamheten på, att då grundlagarhe skola efter sin ordalydelse tillämpas, det användande om hvartannat af orden färfattars och utgifvare, som i lagförslaget förekomme, vore något synnerligen betänkligt. Talaren anmärkte vidare att man visserligen velat förbättra, men dock glömt det väsentligaste. Det hufvudsaldigaste klander, som drabbade vår tryckfrihetslag, vore att den deri föreskrifna juryn vore en domstol för tillfället, hvilket vore stri