Dagens Nyheter – 11 maj 1869, sida 2

299 — var det slut med kraften hos den starke och han sköljde med strida tårar det sköte, hvaruti den menlöse så ofta hvilat. Men modren lyfte honom upp till sitt hjerta, och svarade med hänryckning: Mitt kära, älskade barn, du har ju hästan ingenting brutit! t Jo,jo! —utropade Birger med styrka — Säg inte så, ty om du också hundrade gånger skulle förlåta mig, så förlåter jag aldrig mig sjelf thin usla svaghet. Men att straffa såsom du, detär att tagå en edJaf mig, som Gud i denna stund må bevittna: Aldrig, aldrig Skall någon dödlig hädanefter få se mig i en sådan förnedring, äldrig risig af starka Arycker. Och de bytte ätinu ord och smekningar och de torkade hvarandras ögon och sedån hoppäde de arm i arm, då Birger icke ånyo fick bära sin älskade mamma utför trappan, glada som ett pår skolbarn, Och Birger kysste sina öfyerlyckliga systrar, och såg dem djupt in i deras Yackra ögon, i det han sade: Nu ä inte heller ni bedröfvade för min skull, mamma ska förklara er allt. Käre Birger, kan di trolla häri Up: sala? — frågade Signe, för hvilken denna plötsliga förvandling från en halfdöd fånes hemska anblick till. den herrliga företeelsen afen frisk och glädtig yngling, var en tullkomlig gåta.