Dagens Nyheter – 11 maj 1869, sida 2

Och man hör detsamma sågas än i dag. Anmärkningen är, efter vårt-förmenande, obefogad. Illustrerad Tidning är så lättläst som någon tidning kan vara, hvilken icke är afsedd blott och bårt etil Lyste. Man skulle snarare kunna såga, att numera ett och annat nummer har för litet af lärorika afbandlingar. , Till prof å Illustrerad Tidnings text taga vi oss fribeten meddela följande uppsats, fluten ur den outtömliga skämteTN betecknas med bokstäfverna OC. L.): Hvem är hon? Det är dagens fråga, det är veckans stora uppgift. Mina passagerare i Visby och Åmål, Kjöpenharan och Helsingfors, Strengnäs och alla andra städer, der N. I. T. är som barn i huset, raen kvilka icke äro Stockholm, föreställa sig kanske att vi på sistnämnda plats ännu komma ifog Rubinstein och ännu draga på munnen vid minnet af Levassors glada mimik, att vihöra på riksdagen, som sjunger på sista versen, och på Den förtrollade katten, som ännu har långt till ändan. Nej, allt det der är gammalt, så gammalt, att det aldrig. kan komma i fråga att tala derom, mycket mindre att på allvär intressera sig derför och låta det taga upp vår tid. ) Nu ha vi fått något annat att tänka på. När vi träffas på gatan i snöyran, så egna vi visserligen först vår hyllning åt väderleken, det är en oeftergiflig sak, och tala om vintern, som kom tillbaka så oförmodadt, men vi uppehålla oss ej länge vid det ämnet, utan öfvergå genast till den fråga, som intresserar oss mera än allt annat: kvem är hon? Ja, hvem är hon? Man specificerar saken ej närmare. Det behöfs icke. Hvarenda mönniska i Stockholm vet hvad som menas med den frågan... Hvem är hon? kommer man och frågar mig, liksom jag skulle hafva reda på alla hemligheter. -Hvem är hon? frågar jag tillbaka. Det är ingen mera än hon sjelf och hofmärskalken af Edholm, som vet hvem hön är, men hon tiger och hofmarskalken tiger. Huru skola vi då komma underfund med hemligheten? Det börjar till slut blifva oroande. Jag har sett stadens vanliga nyhetskrämare och de, som kallas välunderrättade personer, plågas som besatta öfver omöjligheten att få veta hvem hon är. i Att det är en hon, derom äro alla öfverens, jag vet icke riktigt hvarför, men derpå har ännu icke något tvifvel försports. Det är endast en qvinna, som kan skrifva en sådan pje3, som Fröken Elisabeth, heter det. Uppriktigt sagdt, så tycker jag den åiigten är föga smickrande för oss karlar. Om ett medelmåttigt teaterstycke uppföres, fallet aldrig någon på den iden, att det skulle vara författadt af ett fruntimmer. Den der kärlen duger bestämdt icke till dramatisk skriftställare, heter det då.Men om man får se en pjes, som slår än och hvärs författare vill vara anonym, säger man: Att detär ett fruntimmer, det kan man väl se. Äro fruntitiren verkligen starkare än karlärne. inom dfamatiken? Man inlåter sig icke på att besvara den frågan, men att författaren till Fröken? Elisabeth verkligen är ett frantimmer, det har man klart för sig. Man har sioa inre kriterier; och de kunna nog vara berättigade. ; Men man Nar äfven yttre bevis; och. de äro ännu mera berättigade att vinna erkännande. En dag fick ktmpliga teaterdirektionen ett manuskript sig tillsändt. Detär fruntimmersstil, förklarade direktionen. Fröken Elisabeth stod det öfverst på manuskriptet, som var en dramatisk teckoing i två akter. — En qvinolig författare, sade man genast. Efter någon tid lästes i tidningarne en uppmaning från kungliga teaterdirektionen,, att förfatcaren till Fröken Elisabeth måtte gifva sig tillkänna. Ingen bördes af på någon tid. Det är ju klart att det är ett fruntimmer, hette det vidare. Hade det varit eo karl, så hade han minsann icke låtit truga sig. Det är opinionea om osg, karlar. En dag knackade det på direktionens dörr. En qvinlig skepnad steg in, väl inhöljd i en vid och lång kappa och draperad i en baschlik, som lemnade endast yttersta nässpetsen fri, en ganska delikat liten nässpets, och lät endast ana en i ett par sköna ögon gömd blixt. Direktionen. såg i början något törvånad ut och befarade en tragisk skådespelorska, som sökte engagement, något som man gudilot sluppit på de sista årtiondena, men direktionen insåg genast sitt misstag, steg upp och utropade: Det är ni! Det är verkligen jag, förklarade skepna