Dagens Nyheter – 8 maj 1869, sida 2

gers hufvud — Sakelstyg! Någon har narrat i honom någon ondskerot! Herr Birger! Magistern! Vår snälla gosse! — ropade Ripa ännu en gång. Och ännu en gång slog den sofvande upp den dåsiga blicken, munnen drog sig till ett fånigt leende. Mammal! — hviskade han — Mamma! — Men hans slappa uttryck i röst och i öga kom den stackars modren att rysa. Ack, hon hade aldrig på så nära håll sett en berusad, och om de för en timma sedan sagt henne, att hennes son skulle bli den första, skulle hon ha trott sig tala med dårar. Gerda! — Signe! — Mamma! — hviskade Birger ännu en gång och beskref med hufvud och blickar en vågig rörelse rundt kring rummet, hvarefter han vände sig till väggen och snarkade. Detta var då återseendets glädje för de kärleksfulla varelser, som vakat en tid långt in på nätterna med denna stund som mål och belöning, — detta var då kronan på den lusttur, åt hvilken de så länge fröjdat sig. Fru Aurora hade rest upp sig och döttrarne kastade sig snyftande på en gång till modrens bröst. Men madam Löving hade öppnat dörren till Erik Hallins rum och funnit det städadt och obegagnadt för natten. På några