Dagens Nyheter – 4 maj 1869, sida 2

hr Andra hans faders likkista, och sväljande sina tårar kysste han sin relik och läste hvad han sjelf i öfvermåttet af sin smärta ristat: Fader, jag glömmer dig aldrig. Och han tyckte sig i det stilla suset från de nyfödda bladen i ekens krona förnimma en helsning från höjden, ett tack för att han ville kämpa för den hädangångnes idealer. Men medan detta lilla troförbund beseglades med helig ifver af de unga, hvilka lifvade af det ungdomsmod, som. — likt Titanen — tror sig kunna storma sjelfva himlen, icke så noga mätte djupet och höjden af de löften de aflagt, närmade sig — tyst som ormen i lustgården — frestelsen till deras barnafromma ring. Ett stenkast från vårt stjernförbund roade sig två unge män i skjortärmarna med att hoppa bock öfver hvarandra, och Erik och Måuritz, som varsnat deras lekar, hade redan för egen räkning afbrutit stundens heligå allvar med några djerfva bocksprång. Plötsligen hörde man ett nödrop, den ene af de hoppånde fremlingarne föll till marken, och jemrade sig hörbart. Förgäfves sökte kamraten att få honom på fötter; han tycktes icke kunna hålla sig upprätt. Det der ser ut som ett benbrott — anmärkte Birger med deltagande. Eller en grundlig vrickning — tillade Bruno. — Kom skyw vi gå och bjelpa!