Dagens Nyheter – 3 maj 1869, sida 1

Jo, jol — svarades i korus, och alla reste sig upp. Vi knyta hop våra initialer i stammen på den här eken! — proponerade Bruno. Jag har pennknif, säkert har någon en liten papperslapp på sig, jag gör en rispa i mitt finger och tecknar under med mitt eget blod! Det var Erik Hallin, som, lifvad af middagen, var den blodtörstige. Här är ett rent pergamentsblad ur min plånbok! — fortsatte Walter. Och här är blyerspenna! — ropade Claes. Minns ni för flera år sedan — återtog Birger och hans stämma veknade —Minns ni min fars dödsstund? Ja, ja! — svarade alla. Minns ni, att ni liksom tvungos att åhöra hans sista ord till mig? Jag glömmer aldrig den stunden — bedyrade Bruno. Dessa sista ord skref jag upp om qvällen, de äro inpräglade djupt i mitt hjerta. — Ska vi alla ta dem till vår lösen, vår lefnads uppgift? Vi kunna glömma vår lösen, förfela vår uppgift, och endast den allgode kan ge oss kraft att hålla hvad vi nu lofva. Men redan ett vackert löfte från ett oförderfvadt hjerta, är ett Gudi behagligt offer. Ni kan inte minnas min fars ord, martyrens ord, men jag minnes dem jag: Dygd