Dagens Nyheter – 3 maj 1869, sida 1

Stockholms-Nyheter. Första maj, den glada, efterlängtade sommarens första dag enligt häfdvunnen tradition, var i år alltför kall för att mar, åtminstons utomhus, skulle kunna erfara några vårliga känslor; men dagen bibehöll icke de:to mindre sin gamla karakter af folkfest. På Gustaf Adolfs torg, i Kungsträdgården och längs Arsenalsgatan voro stora skaror famlade för att taga de till Djargården lusgtvandrande och åkande i betrsktande; alla årgslupar hade fullt upp att göra, och exabanda tycktes förhållandet vara med omnibussarna och hyrkuskvagnoarza. Den lefvande blomsterexpositionen i Fyrverkargatans och Storgatans fönster var rikbaltig och intagande som alltid. Dei vagn promenerandes antal var kanske mindre än vanligt, men icke få damer hade dock vågat försöket att i sommartoilett pröfva på en dust med de vårvindar friska. Andra hade bibehållit vinterhabiten, och de stodo sig synbarligen bäst. På slätten var särdeles lifligt; i vårfriska färger prankade de stora hemska taflorna, framställande beryktade sju-, åttaoch niodubbelmördares grufliga bedrifter och blodiga ändalykt. Positiven och sångerskorna tjöto i kapp; de cartesianska djeflarna hoppade af nyvaknad lefaadslust i sina karaffiner och Lyckang stjerna strålade för legio — alldeles som om det hade varit en riktig sommardag. Alla utvärdshus voro öfverfyllda, alla vaktmästare totalt bortkollrade (dock kanske icke på Hasselbacken), alla gäster färdiga att spricka af otålighet öfver den långa väntan på den märg, som naturligtvis hvarje rättrogen stockholmare på den dagen måste dricka i benen. Spring, skrik, svordomar, ursäkter, kommer straxti, öfverändastjelpta brickor, tal, skålar, musik och sång — ett kaos af de mest olikartade ljud, som instrumenter och menniakotungor i förening kunna åstadkomma, — allt detta känna många bland våra läsare på förhand af egen erfarenhet. Något nytt deremot, som ådrog sig allmän uppmärksamhet, var de beridna poliskonstaplarna, som i lördags gjorde sin debut, och ståtliga sågo de ut i sina ridstöflor och väldiga sablar, hvilka dock, i förening med den vanliga polisrocken, väl mycket påminte om postiljoner eller fångförare. Åtgärden att låta en del af bevakningspolisen sitta upp, torde emeliertid få anses såsom en både behöflig och nyttig reform. Någon kunglig kavalkad blef ej af, men på det att man ej alldeles skulle gå miste om skådespel i den vägen, gjorde prins Oscar, civil och åtföljd af en annan herre, i droska en tur kring Djurgården. Den plats, som var mest besökt, var otvifvelaktigt Blå porten; eller rättara det ställe, der BIå porten stått. Dit skulle natarligtvis alla för att fälla en minnets och sakaadens tår — hade vi så när sagt; men apropos tårar, hade ett par personer med äkta ergelsk envishet föresatt sig att de skulle dricka ett glas på det Blå porten, som ej mera är till.