öde afgjordt och hon anförtros åt en af husets vänner, som skall föra henne till klostret. Men de Montagnac vakar öfver sin dotter och röfvar helt enkelt bort henne på vägen. Vid underrättelsen om Yvonnes bortförande anar Sraphine gerast hvem den djerfre är, och som en retad tigrinna skyndar hon till de Montignaes bostad i Anteuil. Descener, som här spelas meilan Srapbine och hennes f. d. älskare, äro af stor effekt. Upplösningen af intrigen är, att Robert iaför baronen och inför alla uppger sig som ,; den, hvilken enleverat Yvonne. Derigenom räddar han sin onkel och SEraphine från zpptäckten af deras fordna förbindelse, och sedan baronen uttömt sin vredes skålar öfver den lättsinnige förföraren ger han honom Yvonne till hustra. Straphire och de Montignac samtycka under tystnad, och på det viset får stycket ett glut, com kan vara tilliredsställande för de uppträdande personerza, men icke för kritiken, Såraphine, som under tre och en half akt visade sig stor i sia ordska, sjunker mot slatet ned till en obetydlighet. Som sagdt, stycket blixtrar af snille, men mången platthet skymtar också fram, särdeles i slatet. Först och trämst har stycket alltför många bipersoner, som icke ingripa i handlingen, utan blott draga uppmärksamheten på afvägar. Bland dessa bipersoner finnas dock några ypperligt tecknade figurer, till exempel Chapelard, den fromme maznen, som skaffar sig lifvets njutningar och beqvämligheter, blott för att anden så mycket lättare skall kunna svinga sig till högre rymder, när kroppen hvilar mätt i en beqväm ländstol. Likaså Sulpice (inför verlden Chapelards nevö, i verkligheton hans 805), som visar en helig fasa då han hör ordet teater, men som förskingrar ea insamlad nödhjelp till de små patagonierna på ett försök att omvända en liten bload dansös till dygdens väg. Karaktersteckningen, som i styckets början lofvar något storartadt, blir sedan vacklande och osäker, ty i sista akten visa sig hufvudpersonerna i en helt annan gestalt än de skulle ha antagit, om de utvecklat sig i sträng konseqvens med sina föregående handlingar. Seraphine, den hbjertlösa hycklerskan, blir med ens en god mor, och hennes make, som först presenterar sig som en äkta man under toffel, uppträder i sista akten som herre i huset. Detta är fel, som man alltid åtorfinner hos Sardou. Hans mästerskap är att framställa scener af stor dramatisk effekt, men konseqvensen i en karakter förmår han icke genomföra. Det är som skulle han ha samlat gripande effekter från olika håll och satt dem tillsammans, utan att bekymra sig om sawmanhållsisgen i det hela. Samtliga de spelande lösta sina uppgifter ganska tillfredsställande. Några af rollerna fordra dock artister af första ordningen, för att kunna återgifvas erligt deras anda. Särdeles visade sig detta i Seraphines roll, som af fra Poasette framhölls så lågt hennes krafter madgåfvo, men som endast läto oss ana hvad som kan göras: af deana pröfvostan för en den största könstnärinna. Om hr Pousette vill moderera sin patos skail publiken helt säkert med nöje se och höra honom som de Mozctignace. Att de öfriga medspelande väl fyllde siaa platser visade den tacksamma publiken genom att efter första representatioaen iuropa alla de spelande. Uppsättoisgen och inöfningen af stycket äro gjorda med mycken omsorg, och Straphiae kan med skäl rekommenderas att so3 af alla, som älska teater och dramatiska rjutningar af högre art. —d.