Dagens Nyheter – 30 april 1869, sida 1

Länge har man jakande besvarat dessa frågor, men numera ljuder från den historiska forskningen ett allt starkare och starkare nej. ter en falsk historisk storhet, som bleknar i den fördomsfria kritikens ljus! För det nyaste bidraget till denna historieskrifning, som börjar undergräfva afguderiet för den store Napoleon, har man att tacka Lanfrey, som nyss utgifvit ett märkvärdigt arbete öfver första kejsardömett). Samtidigt utkom andra upplagan af den bekante grefve dHausonvilles verk öfver romerska kyrkan och första kejsardömet, hvilket likaledes på ett högst betänkligt sätt inskränker de proportioner, kejsaren antagit inför en förblindad efterverlds beundran. Den fantasihistoria, som förskaffar Thiers titeln af historien national — yttrar en recensent — har nu spelat ut sin role. Summan af Lanfreys bok är, att Napoleon den förste var en af de obarmhertigaste och jernhårdaste egoister, verlden någonsin har skådat. Han var stor blott i ett — om eljest det krigiska snillet allena kan sägas konstituera någon storhet. Kriget var hans specialitet, något annat förstod han ej, politiken är i hans hand blott en militärisk evolotion. Och hans politiska organisationer, hans skapelzrer? Han lånade revolutionens idter för arbeten och inrättningar, använde dem för sina ändamål att förfalska dem. Brorsonen endast kopierar den höga förebilden, när han för sina syften missbrukar det arf från revolutionen, som kallas folksaveränitet och allmän omröstning. Ej nog med detta — man har gått ända derhän att kriticera äfven krigarens storhet. På hvem faller ansvaret för Waterloo, hvem drog ötver Frankrike den utländska invasionens skam, var det Grouchy, var det Ney? Den ende sannskyldige upphofsmannen till en olycka, mot hvars bitterhet ingen tid skall förmå att härda ett franskt hjerta, är han som slumrar under invalidhotellets döme — svarar oss Pibrart (Le drame de Waterloo, Paris 1869). Redan förut hade väl öfverste Cnoarras 1 sin Histoire de la campagne de 1815 lagt sanningen i dagen, men då Thiers 1 sista bandet af sin konsulatets och kejsardömetg historia ej tog hänsyn till denna för hjelten så förödmjukande utredning, fann sig Pi6trart uppfordrad att offentligöra sitt redan för mer; än tolf år sedan fullbordade arbete: Förgätves nar Napoleon vältrat skulden för olyckan på sina generaler, förgäfves har han sökt att genom oriktiga uppgifter bedraga efterverlden. Dessa nya resultater af en fördomsfri forskning ega ej blott ett vetenskapligt, historiskt intresse, utan lika fullt en praktisk, politisk betydelse. För den, som har Napoleon I:es stora gestalt att tacka, att han från intet stigit upp på det andra kejsardömets tron, är det ej likgiltigt, att denna storhet upplöses och förintas af det kritiska tviflet. Om en Lanfreys, en Pitrarts med fleres belysningar af det första kejsardömet skulle verka förderfbringande för det andra, så vore det en företeelse, hvarpå man redan har flere exempel i Frankrikes nyare historia. Härom i en följande uppsats några ord. (Forts.) ) Lhistoire de Napoleon I:er. I RUNT AN NIST RR JUR RR VR SVARA BINDA ns sb LV KR Sd