Dagens Nyheter – 29 april 1869, sida 2

(Iösändt). Honserten å Stora teatern den 27 april. Ehuru fattig måste jag likväl kosta på mig en biljett till derns kon:ert, för att få böra pianots konung, H. M:t Rubinstein. Mendelsohus herrliga uvertyr till Hebriderna Hade förklingat och den store men anspråkslöse pisnovirtnosen framträdde, utan en enda dekoration, oaktadt han har ficra ordrar. Salorgen jublade vid hans inträde; under hans spel rådde en graflik tystnad, och efter dess slant uppvexte en orkan af hardklappningar och bravorop. Medan han tjusade mitt öra med sina ömsom smekarde, ömsom kraftiga toner, flögo mina blickar kring satongen; jag såg i den kungl. logen endast två kungliga personer: enkedrottniogen och prins Oscar: Af mecenat-platsersa — amfiteatern och första raden — voro många tomma, då deremot 2:dra till och med 5:te raderna voro fullsatta af åhörare. Jag riktade blicken åt orkestern — den var tom på spelande, emedan hrr musici hade flyttat upp på scezen; men bvart tog orkester-personalen vägen under det Rubiustein ensam spelade piano? Knappt bältten af hofkapellets ledamöter voro qvar; kan det vara möjligt att dessa musici äro så litet intresserade af sin sköna konst att de aflägsna sig, då de kunna få höra en så utmärkt mästare för ingenting? Nej, det är omöjligt, jag vi:l antaga att de endast kröpo in mellan kulisserna för att få vara mera ogenerade. Tyst, nu kommer den älskliga fru Stenhammar, sjunger som en engel, blir beklappad och inropad. Annu en uvertyr: Oberons; ännu en pianokonsert, och, ytterligare tre soli för piano, allt speladt med en gudamakt, sådan stt jag ofrivilligt i: drogs inom konsträrens trollericirkel, och der sitter jag ännu fast. Jagfunderade länge på om ban verkligen spelade med händerna, ty jag såg dem jemt i luften och ändå klingade pianotonerna så skönt; jag såg honom äfven samtidigt nedtrampa båda pedalerna och derigenom framlocka eolsharpans smäktande toner. Om jag varit i den lycklige virtuosens ställe, hade jag utfärdat stämning på pianot, som bär och der var ganska ostämdt. Jag hade så när glömt min förtjusning Behrens, som sjöng; han sjöng verkligen denna gången, och föredrog Schuberts romantiskt sköna sång Der Wauderer, till min och mångas glädje. — Farväl da trollkarl, Rubinstein! Farväl! jag har icke råd att gå på din afstedskonsert; men jag skall länge, länge minnas — och njuta i minnet af hvad du spelat.