Dagens Nyheter – 28 april 1869, sida 1

DEOCKMHOIIS, tFryCkt ROS lidningens nutvudIr —— ning såsom uttryck af majoritetens inom riksdagen åsigt, och sannolikt ej skulle godkännas, om det gällde att difinitivt antaga lagen, dels ock derföre att de män, som komma att utarbeta lagförslaget, utan tvifvel skola i öfverensstämmelse med den humanare anda, som gjort sig gällande i sednare tidens lagstiftning, mildra hvad dessa grunder ha för strängt och humanisera hvad i dem befinnes hårdt och rent af omenskligt. Som man finner, har riksdagen nu nästan helt och hållet brutit med det gamla systemet i afseende på den obligatoriska fattigvården. Det kan vara mer än en mening ora det kloka häri — och mer än en mening har också derom låtit höra sig. Lika litet som man med 8käl kan påstå, att den nu olidliga fattigvårdstungan har sin förnämsta orsak i den gällande fattigvårdslagen, lika litet skall man ock lyckas genom lagstiftning upprycka det ondas rot. Nu gällande fattigvårdslag har onekligen sina ej små brister, isynnerhet genom en för långt gifven ovilkorlig rätt till understöd eller, rättare, genom allt för sväfvande bestämmelser i detta och andra afseenden, men, såsom andra kammarens fattigvårdsutskott riktigt avmärkt, pauperismens hjertrötter suga sin näring från helt andra håll. Hvad man med skäl kan anmärka mot nu gällande fattigvårdslag är, att den är för filantropisk, att den tillerkänner den fattige endast rättigheter och tilldömer såmhället endast skyldigheter, men detta kan ej vara någon giltig anledning att nu slå öfver i alldeles motsatt riktning. Man vill nu, om det endast dömes efter de af riksdagen antagna grunderna, göra den frivilliga fattigvården lika obligatorisk, som den legala hittills varit det. Ovilkorlig rätt till understöd skulle nemligen endast tillerkännas vansinnige och föräldralösa barn under 15 är. Hrar och en vet dock, att det minsta antalet af verkligt behöfvande fattighjon utgöres af dylika. Det vida större antalet består af sådana, som genom ålder, vanförhet eller sjukdom blifvit urståndsatta att sig sjelfva försörja. Men dessa skola ej få bjelp på grund af någon slags rätt, utan på grund af nåd — när fattigvårdsstyrelsen pröfvar sådant nödigt! De äro således helt och nållet öfverlemnade åt den frivilliga fattigvården, emedan de ej anses såsom absolut hjelplösa. Hvilket misstag det ligger dsri att uppdraga gränoslinien mellan den obligatoriska och den frivilliga fattigvården så, som här blifvit gjordt, och hvilka stora vådaor och här ej behöfva visas, ty de ligga i allt för r dag. klar Ean kammeren var det, bland andra, hrr Hedlund, Ribbing och isynnerhet Kolmodin, som varmt uppträdde mot en priseip, hvars tillämpning kunde sätta menniskolif p spel. Iogan lär väl heller kunna förneka, att en vanför menniska, t. ex. en stackars krympling, som kanske saknar förmåga att flytta sig ur stallet eller röra sina händer, är den som bäst behöfver hjelp och som främst måste hjelpas. En dylik olycklig skulle emellertid ett samhälle, på grund af en sådan lag, hvars gran der nu blifvit bestämda, helt simpelt kunn: svälta ihjäl! NG kännedom om svenska folket och de! vackra dygd, det i så rikt mått utöfvar, nem ligen välgörenheten, är det väl ej att befara att en menniska komme att, i saknad af bjelp förgås i elände, men om man äfven härom b öfvertygad, är det dock icke derföre sagd att lagen får göra de af fattigdomens olyck drabbade samhällsmedlemmarna rättslösa oc beroende af godtycket. Man må härvid erior sig, att stifta de mäktiga en sådan lag så är det också de mäktiga som skip: Nocs iksdagen deremot uttalat i afseend å iden af fattiga föräldralösa barn unde JL JA