Dagens Nyheter – 27 april 1869, sida 1

gick ut med en fart som om sjuttioåringen varit en sjuttonåring. Men grosshandlaren och hans fru stodo alldeles handfallna af förvåning. En simpel karl i grofva stöflor, som fått nåden att stiga ända in i deras våning, föra ett sådant språk, och till hvem, till millionären, för hvilken allt hvad arbetare hette längs hela Skeppsbron stod med blottadt hufvud, ifrån packhuskarlen och vindragaren till schåaren; elt sådant språk till honom, en af börsens furstar! Jo, det der var just en charmant gesandt på juldagen, min kära Agathon — hånade fru Wachtel — en hygglig utskickad från din vän franska ministern. Han var sin herre fullkomligt värdig, den der grofhuggarn — svarade herr Wachtel, i det han mätte golfvet med långa steg och gnuggade Birgers bref mellan fingrarna. — En pojkslyngel på sjutton år skrifver till mig i denna förnäma ton, en trashank, en tiggare! Och så slutar han så nedlåtande med ett sådant uttryck, som detta med tacksamhet och aktning. — Liksom han inte visste att till en man som mig skrifver man: med allerstörsta högaktning, ödmjukeligen. Inte kan man begära någon takt af folk från Norra Tullportsgatan — försäkrade fru Wachtel, medan hon skärskådade pokalen och räknade dukaterna i deras conAFFÄLLINGARNE, af JOH. JOLIN. 27. 3