sjelf varit mindre angelägen härom än korungen, och att det egentligen är denne sjelf, som kraftigast påyrkat att Preussen skulle lägga sig till Hannover, Hessen 0. s. v. Brefvet är ett så märkligt bidrag till vår tids historia, att vi ej kunna underlåta meddela ett utdrag af detsamma. Det afläts den 20 juli 1866 (efter slaget vid Königgrätz och sedan ett vapenstillestånd blifvit afslutadt på franske kejsarens begäran) till preussiska sändebudet i Paris, grefve Goltz: Konungen har lemnat sitt samtycke till vapenstilleståndet. Barral (det italienska sändebudet), hvilken också ir här, begär instruktioner och fullmakt från Florens. Det är ovisst om dessa kunna nog hastigt hitkomma. Konungen har endast med svårighet och för kejsar Napoleons skuld kunnat förmå sig birtill (neml. till samtycket), och detta endast under den bestämda förutsättningen, att betydande landvinning i Norra Tyskland är viss genom freden. Konungen lägger mindre vigt än jag på en nordtysk förbundsstat och sätter derför framför allt värde på annexationer, hvilka visserligen äfven jag anser behöfliga, jemte reformer, emedan Sachsen och Hannover eljest skulle blifva för stora för ett intimt förbållande. Konungen beklagar att E. Exc. icke fasthållit vid detta alternativ i programmet af den 9. Han har — jag meddelar detta högst förtroligt till eder personliga efterriättelse — yttrat: att han heldre skulle abdikera, än gå tillbaka utan betydlig landvinning åt Preussen.