Dagens Nyheter – 23 april 1869, sida 2

0 OK a sidenklädning — han är karl att märka ord. Det blef ett ögonblicks dödstystnad, ty hela samlinzen bar en ofantlig respekt för den notabilitet, som titulerades: Hin Håle. Dödstystnaden afbröts af tre starka slag på förstugudörren. Alla sprutto till; skomakaren höll på att tappa sin fru ur knäet. Hvem i all verlden är det? — spörde Juhnkan, tog ett ljus och gick uti förstugan att öppna, men som hon öppnade, såg hor en gesandt från afgrundena och hörde en pipande röst: Från min svarta Stor-Sultan — — Mera hörde inte madam Juhnke, förrän hon med ett anskri tappade ljusstaken och ramlade mot väggen, från hvilken hon sakta gled ned i en balja full med iskallt vatten. Denna oväntade dåndimpskur föranledde ett nytt anskri, som återigen framkallade ett liknande läte hos samtliga gästerna inne i rummet, skomakaren inte undantagen. Madam Juhnkes hjelpmadam var den modigaste. : Menniskan blef väl inte ihjälslagen heller? — utropade hjelpmadamen, tog en talgdank i spisen och öppnade köksdörren, som också ledde ut till förstägan. Symamsellen, somivar; ett beslutsamt fruntimmer, tog ett grenljus från det dukade jnlbordet, skomakaren tog en eldtång, och de öfriga