Dagens Nyheter – 23 april 1869, sida 2

ot nosat RR ———— SR Juridiskt. IV. . Hvad man öfverallt på landet, likasom i de: flesta landsortsstäder saknar, är Förmyndara kammare, eller någon deremot svarande ars stalt. För vården om och redovisningen för omyndiges tillgångar är lagstiftningen lika. omstäcdelig som i mycket annat, men utan. att, hvad man åsyftat dermed, någossia vannits. Domstolarne haiva ansatts som öfverförmyndare, ehura de egentligen icke haft annat i denna sin befattning ätt iakttåga, ön: att, emot lösen, utfärda förmyndareförordasns: den för enskilda persocer. Dessa sednara hafva varligtvias avsett sig högst besvärade af uppdraget, och hvarken förstått det eller gifvit sig tid dermed. Andre hafva frestatz att spvända de omyndigas tillgångar i sina erskilda affärer; men, vär redovisningens dag v: ris inne, befunnits ur stå: d att göra rätt fir sig. Legens föreskrifter om rådvvisninssrätnicgarnes ialemnande till domstoler, hafva ens dast undantagsvis blifvit iakttagne: Den välmenta ku-gl förordaingen af des 24 september 1861 skulle medföra en bättre kontroll på redovisvingen; men gesom denna staiga har den sista villan blifvit värre än den första. Gode män eller sockvcenämnd tillhör det ru att emottaga räknirgarve; och de göra dt gerna, emedaa da blitvit berättigade att uppbära en viss procenxt af de omyndiges medal och stoppa den i sina fickor; mea derned är deras besvär slut. Något klavder ifrågakommer sällan, ty närmaste fränder biifva icke: delgifne räknisgarne. De hafva visst rättighes att iuställa sig hos gode mänanen för att hos dem kasta eu flygtig blick på räkningarne; men del: göra slägtiogar sig sällan ett så stort. besvär, dels kunna de, vid det hastiga geromseendet, icke få någon verklig Kännedom af sådana, ofta vidlyftiga och föga bogripiiga handlingsr. Förut tillgick det så, att när någor gång förmyndare till domstolen ingaf sia räkning, skulle denna bevisligen tillställas den omyndiges närmaste skyldeman, hvilken då lemnades tillfälle och tid att hemma hos sig företaga den nogaste granskning, och sedan vända sig till rättsa med de admärkningar,. hvartill ban kunda fiuna sig befogad.: Detta var påtagligen bättre; men att nu gå baklänges och stryka aut 1861 åra förordning, bvilket uta2r afiaknad kuids ske, vill man vä icke. Troget vidsåliande planon för detta arbete, i.så vi icke i undersöksing om hvad: i samhället är opassligt, utau att, efter vår förmåga, skrifva recept för hvarje symptom; som förekommer. Det fristående klandrety huru befogadt som helst, medför ingen nyttå, atan att vara beledsagadt mad förslag til nå-: got bättre. Hvad nu sedaast vidrörda ämne: beträffar, vore man ifrån alltäflande fram och: åter, om i hvarja kommun (t. ex. hvarja härad) inrättades ea Förmyndarekammare. Denua kande ordnas i form af ea depositionsbank med lånerörelse, så att alla kommucens omyndigas medel der förräntades och tillbaudahöllos de omyndiges vårdare, vär de visade sig ega domstolens tillstånd att uppbära mer: eller mindre till de omy:rdiges beklädnad, unpderhåil, skolgång m. m.; samt att kapital och upplupne räntor utlemrades, jemte slutliqvidsräkning åt da omyndiga, då de inträdde i: myndighetstilistånd. Deita vore i sig sjelf on sparbank, och kunde 1 toligea med en allmän sparbanksinrättning sättas i förbiadelse. Ena eller ett par betrodde män i orten kuude väl åtaga sig besväret emot t. ex. en proc. i provision, som ändå af gammalt, förutom en mängd resecrsättningar och arvoden i öfrigt, af de enskilde förmyndarne beräknats och afgått fråa myndlingarnes tillgångar. Förd larne vore af oberäkrelig: värde. De omyiadige hade ingentiog att befara; och försträckningarno, som i förmyndare-sparbanken kunde bekommas, beredde undsättning åt jordbruk och räringar. Inkastade i enskilde förmyndaressaffärer, äro dessa medel af föga nytta — oftast roinerande — men icke så, om de sammanhållas på det sätt vi föreslå. Mången, till anseendet välbehållen, är tiggare då han skall göra reda för innebafvande förmynderskap,