Dagens Nyheter – 23 april 1869, sida 1

knappast hörbart — han är hår utanför dörren! — Lägg haken på, lägg haken på! Men just som hjelpmadamen ämnade lägga haken på, hördes ånyo de tre mystiska slagen, men med en styrka, så att det skalf i de murkna brädväggarna. Alla stodo som förstenade. Ja, hvarför skrattade ni åt honom nyss?— förebrådde jungfrun från de bättre husen, som gått efter en bibel och en psalmbok. Ge mig hit bibeln, lilla jungfrun, så går jag mot den lede, hur ful han än är! — Det var hjelpmadamen, madam Corvett, den låghalta enkan efter en högbåtsman, som hade detta exempellösa mod. Madam Corvett närmade sig dörren, men just som hon med någon tvekan skulle fatta klinkan, öppnades dörren våldsamt utifrån, en vindstöt kastade den mot väggen och förde in ett moln af yrsnö; Corvettans ljus slocknade, och hon sjelf, med hela centnertyngden af sitt mod, ramlade i Juhnkans knä, ty utanför i halfdunklet såg man — 0, fasa! — en varelse helt och hållet svart, med en vilddjurshud kring bröstet och någonting eldrödt med gnistor på kring benen; — på hufvudet bar han något — ingen visste hvad -— och i handen höll han något lika outransakligt. I det svarta ansigtet glänste de rullande ögonen och i munnen syntes glöd, som inifrån belyste tungan och de hvita tänderna.