Dagens Nyheter – 21 april 1869, sida 3

DHDTALIA Uv OULLGUILr, DULUTVEUULE VR; UVGEN tyrerna till Waverley, Kung Lar, Le carneval romain, Le corsair, samt en mängd smärre arbeten. Bland produkter af bans verksamhet såsom skriftställara vill jag nämna: Les soir6e3 de POrchestre: Voyages musicales en Allemagne, en Italie, en Hongrie. Hela Berlioz lif var en oaflåtlig sträfvan efter något oupphinzneligt: fullkomligheten. Han oroades och plågades ständigt af denna dröm, som aldrig kunde förverkligas. Det var en bitter strid. Berlioz var ett snille af första ran men ett snille, som ingen i hans hemland för stod. Han gesomreste England, Tyskland, Ryssland öfverallt firad, oppbaren och omtyckt. Fravkrike var det enda land, der man ej förstod hans mnsik. Sin stora popularitet vann ban i främmande land, under det att det land, fom sett bonom födas, ej förmådde uppfatta honom. Berlioz jägtade ständigt efter nytt, och detta var ett missgrepp; det finns ingen ny musik, liksom ingen ny färg. Det nya ligger ej i noterna, utan i hjertat, i känslan, Kärleken, säger Heine, är en gammal historia, men då der berättas med känsla, smak, barmoni och passion, är den alltid ny. Koasten är endast att konna måla eldigt, vackert, fullt af behag. Då man såg Berlioz kände man på sig att man hade för sig en mar, 30m blifvit hårdt pröfvad ilifvet. Hai var mager, lårg, blek, k otig och hans kinder voro insjurkna. Hans: utseende var fantastiskt; håret hävgde låsgt ned på axlarza och en dyster eld brann i hans ögon. Man kuude likna den origisele mannen vid en förklädd Mefi:tofeles, som förirrat sig hit i vår verld och vår tid. Han påstod sjelf att något demoniskt alltid förföljde honom, och denca demon var konstens demon. Berlioz egdo denna demon i hög grad. Få hafva verit så misskända som ban; men han bar sin dröm ivom sig, och frågade aldrig efter hvad andra sade. Han kande aldrig följa konstens reglor. För några år sedan utgaf han sina memoarer; de bära vittne om, huru många lidanden ett menniskohjerta kan genomgå. Hans lif såsom konstnär och hans enskilda lif, voro två jemnlöpands romaner, Han berättar oss, huru illa han tyckte om den bana, hans far för honom utstakat, den att bli kirurg; han berättar vidare, hur han första gången upptäckte sin musikaliska kallelse. Det var i kyrkan under afhörandet af en messa. Jag tillbragte sedan der min mesta tid, säger han. Hvarje vecka bigtade jag. Jag sade till presten: Min far, iag har ingen synd att förebrå mig. Ganska bra, min son, svarade presten. Fortsätt på samma sätt. En afde mest rörande episoder är, då han berättar hur Listz kom honom till bjelp. Den ene sade: Jag känner en verld inom mig. Den andre svarade: Jag är rik — dela och arbeta. Berlioz bibehöll under hela sitt lif en innerlig tacksamhetskänsla för Listz. Man kan säga, att denna sida i hans memoarer är vattnad af hans tårar. Följande anekdot har jag hemtat ur dessa intressanta memoarer: Listz och Rubini gåfvo en konsert i en af Frankrikes större städer. Man tänke sig deras förvåning, då de funno att publiken bes:od endast af omkring femtio personer. Rubini sjöng som en engel, Listz spelade som en gud, men efter ett par nummer började publiken att gäspa. Mina herrar och damer, sade den ene af artisterna, jag tror att ni ou hört tillräckligt musik; vågar jag anhålla om att ni ville supera med o38? Man såg på hvarandra, men alla femtio svarade enhälligt ja, ty inbjudningen var allt för lockande att afslå. Derna supå kostade Listz 1,200 frank. De båda virtuoserna gåfvo aldrig mera konsert i dea staden, men deri gjorde de orätt, ty hade de gifvit en konsert till, hade de troligen fått öfverfullt hus — för supåns skuld. Den ljustråle, som upplyste Berlioz lif, var hans hustru. Han gifte sig 1834 med fröken Smithson, en stor sångerska. Då hon såg sin mans sorg öfver den orättvisa köld, med hvilken den franska publiken mottagit hans opera Benvenuto Cellini, tog hon fram sin bibel och läste för honom Kristi ord: Vet, att ingen är profet i sitt eget land. Hr de Troplong, presidenten i senaten, som nyligen afled, hade genom flit och arbete sjelf brutit sin bana. Han var i högsta grad äregirig och hans käraste önskan var, att han hade kunnat räkna höga anor, men detta kunde han tyvärr icke. Man berättar, att han hos kejsaren hade anhållit om titel af hertig. Hertig af Troplong, svarade den som råder öfver titlar och utnämningar, det låter ej arristokratiskt. Men sire, svarade presidenten, jag har min egendom Chambabin! Jag kan tillägga detta namn.X Men då blir ert namn alltför långt: hertig Troplong Chambabin! Nå väl, sire! Hertig af Chambabin helt kort och godt; låter det ej aristokratiskt? Tycker ni ej att det ändå är något långt? svarade kejsaren leende. Hade emellertid Troplong lefvat ännu någon tid, skulle han troligen fått sin önskan uppfylld. Bland de storartade presenter, som Patti hemfört såsom minne af sina triumfer i Petersburg, är äfven en stor taffel-diamant, som tillhört grefve Zotoff, Katarina den andras favorit. Han bar den i en medaljong såsom betäckniag öfver sin grefvinnas porträtt. Man berättar, att Pattis beundrare hade tillsagt den guldsmed, som var i besittning af denna historiska diamant, att låta La diva välja mellan den och andra dyrbarheter af lika högt värde. Markisinnan valde, på sin mans inrådan, den vackra diamanten; Det är under andra kejsardömet modernt att tänka på det första. Hr Saint Beuve har i en snillrik uppsats berättat oss att furst Talleyrand är död. Denna stora personlighet dog såsom på en teater; han ville spela sin mal till sista Xmanhlialat Han alla dR ön