Dagens Nyheter – 21 april 1869, sida 2

fladdrande glödröda metallplåtar. Ett dyrbart minne från 16 de århundradets byggnadskonst gick forloradt. ) Riddarholmsbron, som på sin tid onekligen var den vackraste bron i Sverige, har måst falla för den förmenta nyttan af en sammanbindningsbana genom Stockholm. — Men detta rör ett minne från gårdager. Säkert är — och derom äro alla ense — att den moderna vyen af detta stadsparti, med tornet i sockerbagarestil och sin åt ena sidan siuttande bro är mindre pittoresk — att icke nämna det oförmånliga intryck, som uppkommer derigenom, att riddarsolmskyrkan synes sävkt i samma mån som planen derutanför blifvit upphöjd. Det är en stor förtjenst af artisten att återkalla för oss en anblick, som för alla åldrar måste vara kär, men icke minst för den, som dermed kan förena ett minne från en sedan mer än 30 år förfluten tid. Taflan är ett storartadt bidrag till det traditionella Stockholms mest intressanta punkter. Den är ett fosterländskt konststycke, :om borde tillhöra det offentliga och vara uppsatt i statens museum eller den stora rådbussalen. Vi ha hört berättas, att konstnären under sina yngre dagar gjort flera studier af särskilda pittoreska delar af staden, hvilka numera hafva ett annat utseende och, liksom Riddarholmskanalen, blifvit omgestaltade efter nyttans, men ingalunda efter skönhetssinnets fordringar, — samt att hans portfölj är ganska rikhaltig i nämmde fack. Konstvären har uti sin tafla noga iakttagit så väl linieperspektivets som det optiska perspektivets lagar, hvarigenom taflan fått en patursann hållning, så att äe särskilda föremålen derå synas träda fram eller aflägsna sig i mån af deras närmare eller fjermare läge i verkligheten. Måleriet är i allmänhet så genomfördt, att det med intresse kan ses, vare sig på temligen nära båll eller på tillbörligt längre afstånd. Med omsorg äro alla byggnader med deras detaljer studerade och återgifna. Dock synes oss, att några få af dessa detaljer, men i synnerhet å Riddarhuset, sakna tillbörlig mjakhet, så att denna byggnad tecknar sig rågot skarpt mot luften. Det är begripligt, att en ytterlig nosgrannhet i detaljerna, — nödvändig för en större tafla med uppgift att vara vy öfver en gifvena monumentel stadsdei, — icke tillåter ämnvets breda behandling i det tekniska. Den äricke heiler någon s. k. bravour-målning. Icke desto mindre har konstnären lyckats göra taflav, äfven från pittoresk synpunkt, särdeles intressant. Fördelningen af ljus och skugga i både luft och vatten är mästerlig. Ljuseffekterna vackra och osökta. Vi ha här en varm sommärdag i eftermiddagsbelysning. Några stora moln i horisonten göra afvexling och mildring i den blåa luften, och äro så lagda att de hvarken störa den blåa 1eflexen af vattret eller genom slagskugga minska föremålens starka belysning. Molnen äro hållna i en stor stil, ej sönderslitna till smärre molntappar, hvarigenom luften skulle blifvit orolig och störande. De mycket varma dagrarne i molnen förekomma emellertid mera sällan hos. oss än t. ex. i Italien, för hvars natur konstnären tyckes hafva en öfvervägande smak. Der är en naturlig rörelse i vattnet. Staffaget är valdt med omtanka, och väl utfördt. Intet öfverflödigt. Tvenne höskutor (för ej många år sedan kunde skutor gå ända upp till bron!) dölja några enformiga, osköna byggnader på Riddarholmen. Åtskilliga gamla roddarebåtar af den välbekanta formen, tungrodda men säkra, jemte resp. roddaremadamer, äro placerade på vederbörliga ställen. Så väl båtarne som fruarne torde snart äfvenledes tillhöra det traditionela. En båt midt i kanalen gör ett godt afbrott och rör sig bra. Samtliga figurer äro väl inställda på duken. Konststycket kan således icke förfela att göra ett serdeles behagligt intryck, på samma gång som det tjezar att visa för kommande generationer huru piitoreskt vacker denna stadsdel varit. x x kx Hr H. Torsslow har i sitt Norrländska landskap lyckats med enkla medel troget återgifva naturen. De första och andra planerna innehåila mycken sanning. Loiutainen med bergen är luftig och bra gjord. Vat) Kyrkan, som i sin första skepnad lur vara byggd omkring 1280 af konung Magnus Ladulås till klosterkyrka åt Franciskanereller Gråmunkar, ombygdes sedermera och blef ett nationalmonument, Stockholms Westminster Abbey, på en gång ett vittne af framfarna tiders konst och ett minnesmärke af deras politiska ära och stolthet.