Dagens Nyheter – 8 april 1869, sida 1

-—— DU NN Nästa ögonblick vände hon sig, ännu knäböjande till Ripa och, innan denne kunde hindra det, tryckte hon en glödande kyss på den hand, som nyss räckte henne räddningens planka. Det var icke längre den stolta dottren till den ännu stoltare baron på Hanebo, som täcktes vara under samma tak med fadrens gamla kusk, det var en öfverlycklig mor, som kände att hon fått en fosterfar åt sig och sina skyddlösa barn. Men denna varma handkyssning bragte den stackars Ripa alldeles ur concepterna, han visste inte hvar han skulle göra af sina små kärleksfulla ögon; han visste inte åt hvad håll han skulle vända sig. Nej, det här ä för mycke! Det här tokigt med besked, det här ä iote rätt och rättfärdigt! Gudsengeln får väl inte drifva gäck med stackars Ripa. Och han gned sina ögon och vaggade med hela kroppen af och an, liksom hade han haft den svåraste tandvärk. Och han gatte med vänligt våld och bortvändt ansigte fru Aurora på sin bästa stol, medan hon stum af rörelse oupphörligen klappade hans axlar. Jag har ingen thron att sätta gudsengeln på, annars skulle hon sitta på den. Det var då en evig gudslycka, att jag var nytvättad om handen. Spetakel! — Nej, tocke der ä inte rättfärdigt. Gud Fader