Dagens Nyheter – 8 april 1869, sida 1

gra ord och inte heller har några, så kan han ungefärligen fatta huru det stod till der inne i känslornas lekstuga eller fäktarskola, eller huru vi nu skola kalla det obegkrifligaste af allt obeskrifligt — ett menniskohjerta. Ripa hade väl berättat en halftimma och ändå tyckte hans åhörarinna, att det var alldeles för kort! så fort ilar tiden, då man hör talas om det man ilskar. Men si, nådi frun — trots alla fru Auroras protester mot titlarne kunde f. d. kusken på Hanebo aldrig vänja sig af med att säga Nådi frun eller Hennes nåd, då han inte tog sig friheten att nyttja ordet gudsengeln min. — Si, nådi frun! gossen ska bli läskarl och magister och inte sudda ner sig och sina fina fingrar i vedboden. Jag lät honom hållas, för att si hur Pass ihärdig han ä. — Och finge han råda, skulle han gå på hela vintern, men si det exmerar hvarken honom eller mej. Di kan tro att jag tubbat honom. Ripa öppnade nu sin byråklaff och tog fram ett försegladt paket; han började andas så tungt, att fru Aurora ovilkorligen frågade om illamåendet började på nytt. PÅhnej, åhnej, — pustade Ripa — mefi si, jag har likasåsom en qvarnsten på bröstet, det ä alltihop. — Jag har någonting här, som jag ville att gudsengeln min skulle ta i sitt förvar. Det ligger inte så säkert