Dagens Nyheter – 8 april 1869, sida 1

En person, som är i tillfälle att noga känna förhållandet, har lemnat Göteborgs Handelstidning följande redogörelse för tillkomsten af försvarsutskottets stridiga betänkanden: Under diskussionen om kungl. maj:ts proposition till vissa lindringar i rotoch rusthållares besvär, väcktes fråga om den aflösning af indelningsverket, hvarom blifvit taladt i 1867 års riksdagsskrifvelse till kungl. maj:t: Den komit6, som af regeringen tillsattes, med anledning af denna skrifvelse, för att undersöka frågan om rustningen och roteringen, erhöll likväl intet uppdrag att taga aflösningen med i betraktande, varande det tydligt att regeringen icke ville höra talas derom. Här förelåg alltså ett ännu outredt moment, och det gällde nu huruvida innevarande riksdag skulle låta sig dermed nöja. Skall indelningsverket aflösas, kan naturligtvis ingen annan armorganisation ifrågakomma in den, som är stödd på den allminna virnepligtens grundsats, ty icke lirer man vilja införa en värfvad armå i st. för den indelta. Frågan om aflösningen står alltså i oskiljaktigt samband med frågån om landtförsvarets byggande på värnepligtsprincipen, Ä unet blef inom utskottet lifligt diskuteradt. ena sidan påyrkades afslag till framstiillningen rörande aflösningen; å den andra bifall till: densamma. Vid framstilld proposition, förklarades afslag vara ja-proposition, innan iännu den motsatta. sidan hunnit formulera sin kontraproposition. Detta påskyndades, och så uppstilldes helt naket såsom sådan: att tillstyrka riksdagen att uv5 Kunpl. majit onkålla sSftontve AA ningsvorket samt Uppgorande ar cuw forstag Ull on armåoörganisation, bygd på grundsatserna af allmän värnepligt och en rättvisare fördelning af försvarsverkets börda. Tack vare den förseglade sedeln, erhåll denna proposition majoritet. Men hr Adlersparre, som var med om beslutet, afsåg med framläggandet af de nämnda förslagen endast nya momenter för sakens utredning, icke ett definitivt afgörande, att en aflösning skulle ske, och då beslutet kunde tolkas i den senare meningen, afgaf hr Å. i ett senare utskottsmöte en reservation för att förklara sin åsigt. På detta vis uppgtodo, om man så vill, flera reservanter mot beslutet än de, som deltagit i detsamma, men det var icke saken denna hr A:s reservation gällde, utan tydningen af beslutet. Ur detta dilemma har man dock nu kommit, efter det den verkliga meningen blifvit i motiveringen tydligt framhållen, hvadan hr Adlersparre återtagit sin reservation. Emellertid har härigenom en inkonseqvens uppstått i utskottets resonnemanger, i det, vid motiveringen af afslaget till kungl. maj:ts proposition rörande de s. k. lindringarne och virnepligtslagen, majoriteten tillfallit den åsigt, som bektinnes af Första kammarens utskottsledamöter, hvaremot den Andra kammarens ledamöter, utom hr Adlersparre, afgifvit en samfilld reservation; då deremot i den ofvan afhandlade frågan, der beslutet ingått såsom svar på hrr Sven Nilssons och C. A. Larssons motioner, Första kammarens ledamöter äro reservanter. Det är gilvet, att sådana inkonseqvenser måste inträffa, då meningarne stå så lika emot hvarandra, att don förKÖR UR