Dagens Nyheter – 7 april 1869, sida 2

presson söker motarbeta denra regeringens verksamhet, meddela virkär följande utdrag af en i demokratiens hufrudorgan Sigcle fö IF rekommande artikel: Den författare, som skall samla Beravgers napoleonska sånger kunna vi för-äkra, att han förlorar sin tid I om han tror att ban kan åternppväcka e hänsvunnen tids passtoner. Frankrike sjunger icke mera. Efter att länge ha varit det gladaste folk i verlden och utmärkt sig senom dessa lätta sånger, i hvilka alla känslor finna fitt uttryck, hs fransmäsnen fu förlorat I sin glädtighet. Den allvarliga och nedtryckta stämning, som trädt i dess atälle, började göra sig gällande alldeles samtidigt med der ardra kejsardömet. Först då fogeln var inI stängd i buren, tystnade hastigt dess rös Och om: folket. pu ånyo skulle höja sin stämma, kan man väl tro, ait det skulle sjunga de gamla sångersa, som ej längre öfverensstämma med tidens sinnelag? Nej; men bland de sånger, hvilka en förfluten tid lemnat 035 i arf, finnes en, som fransmannen ännu skulle vilja uppstämma med entuziasm; emedan den: samma är geromträngd. af. frihetens. anda. Men just denna nationalsång (Marseillaisen) förbjudes och straffas med fängelse. Till, de skrifter, hvikay spridande säges. iotroessera regeringen, börer äfvon en brochy: med titeln: De offentliga sammankomsternz (Renwnions publiquas) i. Paris åren 1868-005 1869. Denra skrift, som lärer vara spridd i 100,000 exemplar, innehåller uwdrag af de berättelser, hvilka af regeringen inspirerad och besoldade tidningar på sevsare tider meddelat angående hållaa offentliga mötens socialistiska och tygeHösa koraktor. Vi meddela bär en skildriug af ett sådant möte, som hållits nyligen i Belleville hel nära Paris. Det blef ett mycket stormigt uppträdes Orsförasden Fleurons, som. först ledt förhamdlirgar af enahanda beskaffenhet, lofrvade, 3å hav besteg talarestolen, att ba: med kraft ville skydda församlingens rätt En af delsagarne nedlade på förhand en pro: test mot offestliga sammarkomsters upplösande af poliskommissariera En viss Olivier (icke Emile Ollivier) protesterade äfvenledemet polismyndigheternas inblandning och hbeklagade ig öfver att: den nnvararde regerin, gen hicdrar folkes aw tala. Em ångan del tagare vid namn BuHer yttrade sig i samma anda och fordrade. reformer i politiken. Vi skola snart, sada han, räcka hvarandra en broderlig. bhaud.: och ropa: Ned med tyranniet! Om möonarkerra och de rika yttrade han derefter: Sådant folk bada i njutningar lyx och orgier, medan fattiga menniskor dö af svält. En annan talare utbrast: Ordet är ieke alltid ensamt tillräckligt; det behöfves derjemte handling! För närvarande ha vi herrar; dem vilja vi ej tåla längre. En poliskommissarie förklarade härpå mötet afslutadt. Flourens kallade detta steg olagligt; man, borde opponera sig deremot; också sade baa sin mening vara att sammankomsten borde fortsättas. Några af de tillstädesvarande atlägsnade sig; men det stora flertalet ropade att det var en feghet att gå. Borgare! talade Pellerin f.ån tribunen, fen revolutionär visd blåser öfver Frankrike. Vi vilja ieke längre ba någon tyrann och som den bestående regeringen är ett Kräftsår för Jandet, må vi göra 038 af med densamma. Striden begynner; hämndens timma är slagen. Till verket alltsål Och må. vi gå på, hvad helst än sker! Man klappar bänderna och ropar: Ja, bämnd! Hämrd öfver våra förtryckare. Sedan talaren betecknat det första kej:ardömet såsom oädelt? och sagt om den nuvarande kejsaren: Han må befria oss från sig, eller också måste vi sjelfva befria os3 från bonom genom våld:amma medel, förklarade ban den fal, i hvilken detta möte hölls, för heligare än deputerade kammaren, der man fick säte och stämma genom bestickning. — Den nuvarande regeringens tid, fortfor han, är oärlighetens tid, och galerslafvarne skulle vaväras, om man skickade regeringens män till dem såsom deras kamrater. Telegrafuyheter.