Dagens Nyheter – 6 april 1869, sida 1

1 blifvit uttryckt. som i kaffejuntans upprepade åstundan, att se Ripa oförbättrad fortfarande drifva sitt nattliga handtverk. tHan måtte vara mycke rik, hviskade en bedagad jungfru, som gick till och ifrån i bättre hus till madam Juhnke. — Hur skulle kan annars ha råd att ge sådana presenter? SGubben ä tät, det vet jag bäst, hviskade Juhnkan tillbaka med en min, som uttryckte: jag har honom på mina fem fingrar. Ja den, som ändå finge se ett halft mått ved falla ned från skyarne i dessa dyra tider! -— suckade en korpulent matrona, som sålde lutfisk vid Kornhamn, i det hon sneglade åt Ripa, som blåste på sitt sjudande kafte. Kunde vara ledsamt nog att stå inunder? — svarade Ripa och småflinade, medan hela församlingen uppstämde ett skallande skratt. När man är rik och ädelmodig, kan man nästan aldrig undgå att säga en qvickhet, åtminstone att döma af åhörarnes bifall. Om jag baresta hade mitt mått tallved sågadt och hugget — insinuerade en åldrig, mager symamsell, som sjelf såg skarp ut som både såg och yxa, — men när det regnar välling — — Så är det för litet att komma med en sked, Om en ska ha någon välsignelse