Dagens Nyheter – 5 april 1869, sida 2

den ädla stolthetens enkla språk, detvar någonting så ovanligt att höra en fattig enka både mottaga och afslå en gåfva, Det upphöjda i olyckan utöfvade sin tröllmäkt på de obildade menniskorna, och de visste detta ögonblick icke hvilken de skulle mest beundra, den originelle gifvaren eller den lika ovanliga mottägarinnan. Deras tysta tvekan afbröts af Ripa, som under högljudda snyftningar förklarade, att en sådan gudsengel som fru Sigurdsson fånns inte mera än en På hela jorden. — Om ni visste hvad hön gjort för mig den tiden jag var kusk Hos hennes rike far; här hon kom till mig som Frälsaren till den fattige Lazarus. — Men det är för långt att prata om i natten. Såkelstyg, jag lipar som en takrända! — Ja, Gud välsigne henne och hennes små i alla tider ochi evigheter, Amen! a Och Ripa kände icke talta mera för täåkrännans skull. i Men lille skomåkaren hade också blifvit rörd, Han stoppade syl och Knifi fickan och utropade i full extas: Anfäkta en sådan hedersman till inbrottstjuf! Om Han ville stjäla hös mig alla nätter. Jag trör, go vänner, att vi hissa honom och Bäran in till mutter Juhnke, som bjudit oss alla på kaffe. Och skomåkaren och hans Vän togo ibenen på Ripa ochskulle under hyllningen