Dagens Nyheter – 2 april 1869, sida 2

af alla och helsad med smeknamnet lilla ora. Synålen flög med fördubblad fart, då hon tänkte på den lilla klenoden. Det är besynnerligt, att vi dödlige så ofta fista oss nästan med passion vid någon liten småsak, mer eller mindre materie!t dyrbar, men kring hvilken minnet hänger sina rosor i osynliga gnuirlander. Stoikern och egoisten hånle åt vår barnslighet. Må de gerna le, de ha en njutning mindre än vi barnsliga här i lifvet. Hvilken vältalig tunga gömmes icke inom denna lilla metallbit, eller hvad det nu må vara för materia, hvaraf minnets väckareklöcka består! — Huru förmår den tungan inte väcka till lif våra stelnade leenden eller våra utsinade tårar; — huru ruckar hon inte tidens ur tillbaka och låter oss försäta långa, tunga år, som varit och farit! Vi trycka med hänryckning det lilla minnestecknet till vårt bröst, till våra läppar; vi känna liksom ännu doftet af den älskade hand, som fordom berört det, och vi känna på samma gång fläkten från hoppets englavingar, hoppet, som bedyrar för oss att det nåste finnas ett återseende. Förgäfves skall stoikern eller skeptikern med sitt hånlöje rycka oss ur våra drömmecr, förgäfves skola iskalla läppar spörja oss: Hvad båtar oss hopp och minna då? Vi svara med diktaren Jo. Jo.: