Dagens Nyheter – 31 mars 1869, sida 1

Ripa visste, att baron P., stark som en jätte och häftig som en hvirfvelvind, var en man bakom sitt ord. — Han teg, suckade och tappade piskan. Gud förlåte mig en sådan drumlander jag blifvit på sistone — mumlade Ripa — sVar så nådig — nådig baron — och tåll i hummarne — håll i tummarne — i tömmarne, medan jag hoppar afi geschvindten. Men Ripa var lika krånglig i benen söm i tungan, och fast han satte den tillrättakomna piskan i munnen, hade han ganska svårt att med sina händer äntra sig upp å kuskbocken. Vänta mig du, gök! mumlade baron doft som en aflägsen åska, och lilla Aurora reste sig ovilkorligen upp, för att blidka honom med en kyss. Sof du, lilla Rora! Och fådren svepte filten tätt kring det kära barnet, dubbelt kärt numera, såsom det-enda; sedan den äldre jystern ett par år förut hade röfvats öden. Geschvindt, bruntarne, ni skulle se hur min trähäst skuttar! jollrade Ripa från kuskbocken. — Blunda ni Bruntar, om ni ä rädda för mörkret. Jag har mitt spöke hemma, jagGeschwindt! En ny klatsch och en ny törn mot stenfoten på en milstolpe. Men i nästa sekund hade muskelstarka armar gripit Ripa i den galonerade kragen, AFFÄLLINGARNE. 4.