Dagens Nyheter – 27 mars 1869, sida 2

döendes bädd; — ovilkorligen knäppte de sina späda händer hop till bön, men ingen bön från skolan, det var en bön utan ord; deras oskuldsfulla öarnasjälar bådo. Snart hördes en stämma, som icke längre tycktes tillhöra denna jorden, arbeta sig fram mellan våldsamma hostningar. Kroppens plågor tycktes vilja en stund respektera själens sista kamp med sitt stoftomhölje, och den döende fick ro, att, ehuru med hjelp af många pauser, framhviska några afskedsord: Tack — tack, min älskade maka, för all kärlek, allt tålamod, all trohet. Jag känner att, — huru än själarnes samhällslif är ordnadt deruppe, — vi aldrig kunna skiljas. — Min Gerda, min lilla Signe, mina döttrar — blifven qvinnor, upphöjda som er mor! — Gud välsigne erl — — — Min son, min älskling, min förstfödde! Blif en man i ordets heligaste mening, en fri man, en sjelfständig man, en rättskaffens man, om du också nödgas skaffa dig ditt bröd med yxan eller spaden. Böj aldrig knä för maktens gyllne kalf, men buga dig djupt för den Sanna förtjensten. Ara sanningen genom att öfverallt bekämpa lögnen; Guds beläte skändas genom hyckleri och falskhet. Din far dör fattig, men hans fiender skola ära hans graf. Jag förlåter dem alla, såsom ock Han förlåte mig. Han, som föder sparfvarne, skall nog dra försorg