så tyst, som det nära grannskapet med den arbetande husfadren gjorde nödvändigt. Bemödade sig de små generalerne någon gång om ett sådant försök, så hedrades de merendels med ett kort besök af Birgers far. Den likbleke, utmärglade, men ännu vackre mannen stod då en stund i dörren, iklädd sin fotsida, slitna, hvita yllenattrock, och betraktade de små. Men en fläkt af dödens kyla tycktes genomisa rummet och de vågade knappast kasta en blick åt den sjukliga gestalten. Sedan han några sekunder med vänliga, men obesvarade blickar öfverfarit slagfältet och de krigförande, lade han sin magra, kalla hand på hvars och ens hufvud, suckande djupt och doft ett sakta: barndom — oskuld! — Men i ordet oskuld låg ett så skärande missljud af bitter ironi, och allt det varma, som darrade i rösten vid ordet barndom; byttes liksom till ett hån öfver menniskolifvet. . Han aflägsnade sig vanligen, utan att yttra något vidare, men det intryck, hans korta besök gjort på det känsliga barnasinnet, hade jagat den ystra munterheten på dörren, och Birgers lekkamrater vände modstulen en hvar till sitt, för att nästa lördag råkas i ett gladare hem. Så också nu. Den skarpa hostningen lät nästan som en trumpetstöt, manande till uppbrott.