Folkmöten. Känslan af betryck och förtryck har under förlidet år begynt gifva sig luft hos massan afbefolkningen i detta land på ett alldeles nytt sätt, nemligen genom allmänna möten. Folket finver sig icke längre tillfredsstäldt hvarken af regeringens sätt att sköta dess angelägenheter, eller af riksdagens eller pressens, och i de fall, der den ena eller andra af dessa organer motsvara folkets önskringar, vill det förläna dem stöd genom att högt uttala sina åsigter och sålunda visa att det djupt intresserar sig för sina egna gemensamma och stora angelägenheter. Dessa mötet äro en protest mot de styrandes gamla sats: allt för, men ingenting genom folket. Dessa möten ha sällan mött något hinder eller någon ovilja, och de ha ej heller visat sig förtjena en sådan. De ba också öfverallt försiggått med prisvärd ordning och lInagn. Det enda tillfälle, då oss veterligen man sökt lägga något slags hinder i vägen för en sådan sammankomst har varit i Sveriges sjelfständigaste (också mest sjelfegånde) provins: Dslarne. Der har nemligen händt, att såväl prosten och kyrkoherden i Rättviks pastorat d:r Boöthius, som pastor J. D. Sundvall nekat att från predikstolen i Bodas kyrka uppläsa kungörelse om allmänt folkmöte, att hbållas i Boda den 17 sistl. Januari. Som skäl till denna vägran anfördes först, att den som utfärdat kusgörelsen icke var inom församlingen mantalsskrifven. När dest invändes att detta hinder kunde hbäfvas derigenom, att en röstberättigad församlingsmedlem underskrefve kungörelsen, vägrades ändock bifall till den framställda begäran på den grunden, att prest