Dagens Nyheter – 24 mars 1869, sida 2

samt inflytande på Janet. De voro ofta ute och spatserade tillsammans; och ibland hittade fru Fowler på en mängd ärenden, hvilkas uträttande kräfde en eller annan timmas åkning på släde. Janet blef härigenom friskare och starkare. Men samtidigt aftogo hennes fars krafter. Att hans aptit var klen, att han sof litet 0. 8. v., det undgick visst icke Janets uppmärksamhet; men hurudant hans tillstånd verkligen var, derom sväfvade den unga flickan i okunnighet ända till dess febern blifvit herre öfver honom, och han nedlades på sjukbädden. Hon tillkallade då genast en läkare; och denne fann hans sjukdom vara af högst betänklig art. Snart började han yra. Janet och fru Fowler vakade vid hans läger. Hans tankar voro långt borta från de föremål, som hittills helt och hållet upptagit dem. Han talade om sina föräldrar, som Janet knappt någonsin förr hört honom nämna. Han sade: — Lyft upp mitt hufvud, moder; och då hans darrande barn gjorde hvad han bad om, smålog han och utbrast: — Kära moder! — En dag då läkaren kom på besök, frågade han Janet, efter att ha kännt patienten på pulsen: — Har ni någon vän? — Blott denne ende, svarade den unga flickan och såg. på sin far. — Jag mente någon annan; ty han igger för döden. — Skall han då åldrig mera känna igen mig? utropade Janet, i det hon föll på knä och omfamnade Ferrol,