Dagens Nyheter – 17 mars 1869, sida 2

ker så, måste vi göra någonting för att hindra detta tycke att bli allt starkare; jag får lof att resa bort och taga flickan med mig... — Du får ej lemna mig, svarade han, åtminstone icke nu. Han ändrade ton och tillade något saktare: — Du har blott en gång förut lemnat mig och det var när Janet hade den svåra febern; mins du, huru nära det då var att jag hade dött af saknad. Intet borde förmå dig att skiljas från mig nu. — Hvarför just nu? — Jo, jag skulle icke uthärda skiljsmessan. Minns du icke förra gången? — Det gör jag visst. Då var det också endast hennes sjukdom, som förledde mig att lemna dig. — Ja, jag vet det; men hon är icke sjuk nu. Bah! en ung flicka, som är kär... hvad är det emot en man, som älskar dig? — Men äfven jag har varit en ung och kär flicka. — Visserligen; Gud välsigne dig, min vän, för detta vackra ord. Och nu är du en älskande hustru, hvilken jag vill lyda. Hör, Elinor, kan det icke gå an att vi göra på följande sätt: jag far till London på ett par dagar med mitt manuskript, och då tager jag Janet med mig. Genom detta bevis på min ömhet för henne skall hennes kärlek till Hugh besegras; hon skall glömma honom, eller hvad tror du? — Jaså, du skall resa till London? — Ja, det måste jag, och till och med redan i afton får jag lof att anträda färden. Jag