Dagens Nyheter – 16 mars 1869, sida 1

Sen TIMALAASMSEN Ve FIA PR KAA AR: Me tt 841 på den grund, att frälsemännen hade försäkran om en rolig besittning, tilldes3 kronan kunde dem utlösa: om Emellertid var stadgadt, att landshöfdingarne skulle öfverse registren och räkningarne vid slotten och ladugårdarne sämt derefter utsätta så många hjelpedagsverken och körslor, att ingendera parten måtte ske för nära. Har en sådan reglering och öfversigt kommit till verkställighet? Nej. Om en ofrälseman genom köp eller ännan afbandling förvärfvat äganderätten af frälseskattehemmanet, med eller utan beting om jordräntans innehafvande eller utgörande till särskildt belopp, då förbålles i evärdeliga tider dermed, efter de mellan kontrahenterna slutne aftal och afbandlingar, hvilka efter ordalydelsen, utan någon rubbning eller förtydning, skola blifva beståndande (kongl. Förordn. d. 21 febr. 1789 och den 1 aug. 1805). Mei har. deremot jordräntan kommit från krovan i frälsemannahand, då äger den adlige ränteinnehafvaren större frioch rättigr heter (se Adl. Privilegierra af den 16 okt. 17231). Likhet inför lagen existerar sålunda ej; och är det ej för tidigt, att adliga jordägare, som i så många århundraden innehaft friheter och förmåner öfver sin frälsejord, till förfåog för de egentligen skattdragande, nu beröfvas dessa frioch rättigheter, om ock en och annan finge derigenom lida för fädernes inkräktvingsbegär. Som jordegendomarne utgöra grunden för vårt nuvarande skattesystem, kan staten ej tillåta en jordägare att vidtaga sådana åtgärder med desamma, att kronan möjligtvis går miste om sina räntor och öfrige prestar tioners utgörande, hvarförutan ej heller flyttning af ett hemmans natur inpå ett annat kan tillåtas, emedan derigenom oreda i allmänna hushållningen skulle uppkomma. I följd häraf är hemmans ödeläggande, inläggande, afhysande ech minskande förbjudet. (Kongl. Res. af den 8 jan. och den 27 mars 1735; Landsh, Instr.: af 1734, samt Kongl. M:ts dom den 26 febr. 1825.) Men icke förthy äga frälsemän äfven vissa undantagsförmåner i dessa hänseenden (se Adl. Priv. af 1723. 8 8; Kongl. Bref. af d. 6 mars 1780). Vi hafva äfven sett, att frälsemänven i Skåne på senare tider i vidsträckt skala begagnat sina undantagsförmåner i hemmans inläggande och afhysande m. m., allt till åboarnes ruinerande. Visserligen har högsta domstolen resolverat öfver några klagomål af åboar och gifvit. de klagande orätt. Men härvid kan äberopas den gamla sentensen: summum jus, summa injuria, hvilka vi tillåta 038 för detta tillfälle öfversätta med: Äfven högsta domstolen kan döma högst orättvist. ) Vi afsluta denna afhandling under erinran, att vi efter bästa förmåga sökt sanningsenligt, med begagnande af de källor, som stått till vår disposition, utreda detta intrasslade förbållande, utan att derföre egenkärt vilja låta påskiva, att vi lyckats göra saken fullkomligt klar eller hafva lemnat en fullständig utredning af ämnet. Men vi tro oss hafva tydligt ådagalagt, att en grundlig undersökning är af behofvet påkallad. H in. 4) Ansökningerne om skatteköp ha mestadels varit blottade på alla skäl och bevis, hvadan högsta domstolen ej lärer kunnat döma annorlunda än den gjort. ant at Na NE är sanne les Rrg tyg ES Ne FÄRS NM AE SN PRE SNR VN IR R R NNNÄ