Dagens Nyheter – 11 mars 1869, sida 2

ställningar uthärflad, tänke: att teaterdirektionen genom en ytterligare nedsättning skulle tvingas att vidtaga sådana reformer, som kunde lända till gagn för teaterkassan och ej sådana, som förra nedsättningen haft till följd, hvilka endast voro för syns skuld och alldeles icke drabbat dem, mot hvilka missnöjet uteslutande vändt sig, nemligen teaterns styrelse och tjenstemän. Det längsta och märkligaste anförsnde bland teaterns motståndare hölls af br Liss Olof Larsson, hvilken började med en alldeles öfverflödig ursäkt för det han ej kunde lägga sina ord vält. Man hade beskyllt tal. att han ej förstod saken och han ville ej disputera derom, men han trodde sig dock ha några upplysningar att lemna och hade dessutom rörande just denna fråga intagit en sådan ståndpunkt, att han måste säga ut sin mening, hvilken han trodde: vara folkets och i sammanhang hvarmed han: uttalade den vissbet, att andra kammaren efter förestående val ej skall nedstämma anspråken på teateranslagets nedsättande. Åtminstone skulle från den bänk, tal. nu innehade, äfven om han ej. der mer komme att taga plats, samma åsigt i denna fråga göra sig gällande, som den tal: nu ansåg för sin pligt att förfäkta. Tal. ville ej omintetgöra teatern, ty, ehuru ban ej var någon varm beundrare deraf, trodde han dock att den kunde vara till gagn, och han hade lärt sig att icke förakta något godt, det må komma från hvad håll som helst. Afven teaterns varmaste vänner hade under diskussionen vid förra. riksdagen om teateranslaget nödgats medgifva, att teatern åtminstone verkat positivt i ett afseende, nemligen i utbildande af smaken för lyx. Hade häri skett någon ändring? Nej! Hvad man då afsåg med nedsättvingen, nemligen att få bött direktionen, som visat sig oduglig, hade detlyckats? Nej! Den vore ännu qvar och frodades som en parasitväxt på teaterns bekostnad. Ett annat ondt vore teaterelevskolan; ett oting, som kostar teatern omkring 15,000 rår. Iogen annan. större teater i Europo har, såvidt tal. var säkert underrättad, en sådan skola och med erfarenhet af hvad rytta vår teaterskola-haft, kan man ej förundra sig deröfver; ty hvad har teatern haft för gagn af sin elevskola? Snart sagdt ingen, åtminstone ur koastens synpunkt. Man lemnar der en mängd barn undervisning, och detta kan i sig sjelft vara vackert, men dessa barn, som på artificiel väg uppdragas för teatern äro vanligen — åtminstone i allmänhet — lämpliga till ingenting mindre än konstvärer. De invigas emellertid i kuliisernas mysterier och försvinna oftast, lösryckta från hvad patnren danat dem till, bland samhällets. skuggsidor. Således kunde teatern ej tillerkännas ha genom sin skola åstadkommit ens något anmärkningsvärdt godt i allmän mensklig betydelse. Utom den lyx, som den nuvarande direktionen utvecklat i dekorationer och öfrig attiralj, har den äfven visat sig ytterligt frikostig i afseende å vissa löner. Kungl. teatern aflövar för närvarande flera af sina sujetter med 6, 7 och 8 tusen riksdaler, utom andra förmåner, som bereda ej obetydlig inkomst. Så stora löner ha ej ens våra universitetslärare, och man måste väl medgifya, att desse bildningens tjenst, än artister, dessa må nu vara så utmärkta gom helst. b Teatern har dessutom, som det tyckes, alldeles för stor personal öfver huivud taget, ty på mindre tal ra personer åtnjuter er lön, och wu. r aflöningsstaten till öfver 400,000 rår. Ppg g Hvad teaterns uppgift som bildningsanstalt angår så ville tal. ej orda mycket derom, emedan detta var en sak, som han möjligen icke förstod. Han ville blott yttra, hvad han personligen i detta. afseende erfarit. Under förra riksdagen hade han några gånger gått på teatern i afsigt att få sin ringa bildning något ökad. Hvad fann han der? Jo, han hade sett ett skepp sjunka, han hade hört teateråskan, men ej lyckats få se att blixten slog ned, han hade skådat röfvare och banditer, han hade bevittnat huru män slogos med värjor och pistoler och han hade sett en salong, der modedockorna presenterade alla slags lyxartiklar, och han hade gått derifrån med nya intryck af menniskors dårskap och fåfänga samt med den fasta öfvertygelsen, att teateranslaget, anvisadt till folkskolornas förökande och förbättrande, vore användt med större fördel för folkopplysnirgen. Men tal. hade sett andra skådespel och deraf fått djupare och varaktigare intryck. De hade gifvits icke i en pruokande sälong utan itom fyra toma väggar, och exekutorn hade der ionehaft hufvudrollen. Han hade sett många familjers