Dagens Nyheter – 8 mars 1869, sida 2

Dom.: Eriksson är en svag, karakterslös stackare. Kanske G. ej behöft yttra mycket till honom, måhända blott ett oförsigtigt och förhastadt ord, för att han deraf kunde ta sig anledning att begå gerningen. Grubb: Eriksson har ju förut bekänt och sedan återtagit sin bekännelse. Dom.: Är förtroendet för Hamnström så stort, att G. kunnat lemna konom obligationerna? Grubb: Jag har varit mycket bekant med honom. Omkring den 28 sade han till mig, att han behöfde pengarne att dermed hjelpa en vän. På domarens fråga hvarför det var så angeläget, att man måste skicka extra bud efter obligationerna, säger G., att han skrifvit en revers innan obligationerna anlände. Eriksson säger, att Strömbom velat lemna honom en revers på 3,000 rdr och att G. skickat sin son hem efter pengarne, emedan E. ej velat ta emot reversen utan ville ha pengar. Grubb nekar till att hafva lömnat någon revers. Cederborg anhåller nn, att de från Stockholm inkallade vittnena måtte bli afhörda i en viss ordning, Strömbom först och Hellström sist samt endast upplysningsvis. Alla utom Hellström inkallas och aflägga vittneseden, hvarefter domaren förmanar dem att noga ihågkomma den dyra ed de aflagt och dess förpligtelser. Herr Strömbom berättar att han vid tiden för branden vid Wärhulta ej kände G. mera än till namnet, samt att han aldrig varit vid Wärhulta. Framtager härefter och uppläser två telegrammer af följande innehåll: 1:o. Brukspatron Grubb! Res genast hit; nämn ej för någon. Skiilet kan ni ej tänka. 2:o. Underrätta med Wiärhulta post, att häst möter mig i morgon! Säger, att tidningsreferenterna orätt uppfattat hans ställning till saken, samt telegraferat oritt om honom. HBiiger vidare, att han stått i underhandling med G. angående köp af Arninge, samt uppliser ett af not. publ. Adubign6 hbevittnadt intyg af Georg Wilson att det varit fråga om egendomsköp; att han den 20 juli mött Hellström på Stora Mygatan och då fått underrittelse om, att kronofogden Levin hade kommit till Liljeholmen för att häkta Eriksson; att han sedan på Noriges Vapen träffat Levin, som omtalat att han varit vid Liljeholmen för niimnde orsaks skull; att 5. under samtalet yttrat, att G. var en trasselmakare celler något dylikt; att S. sedan gått till telegrafbyrån och afsindt det förutnimnda telegrammet n:o 1 till G., comedan S. för en sin slögting hade en inteckning på 25,009 rår i det ifrågavarande huset vid Oxtorgsgatan, hvarom han ville tala med G. Att orsaken hvarför han telegraferade i så mystiska orår var den, att han trodde det G. derigenom förr skulle komma upp. Dagen derefter åkte S. till Liljeholmen och fick der veta att G. ännn ej var kommen. Följande dagen, den 22, kl. 8 på aftonen då han var på Hotel Royal skickade ha hud hem (i samma hus) för att fråga om G. anländt, men fick nekande svar. Fram på natten, då S. hemkom, var G. der före honom. G. var då mycket trött och sömnig, så att 8. ej ville oroa honom med berättelsen om E:s eftetspaning, utan antydde blott saken i få ord. G. tycktes ej fista sig mycket dervid, utan gmåskrattade endast deråt. Morgonen derpå berättade 5. omMiändligt santelet med Levin och Hellström på Noriges Vapen, då G. återigen skrattade och sade, att det redan varit rättegång om saken och att brandstodsbolaget tappat; men då G. märkte att 5. fästade vigt vid saken, tycktes han blifva mera allvarsam och sade att han var oskyldig, samt att Lund och Eriksson öfverenskommit att beskylla G., för att erhålla den af brandstodsbolaget utlofvade belöningen, men att han dock var helt och hållet oskyldig; att detta äfven är Strömboms innerligaste öfvertygelse; att det sedan blifvit fråga om att G. skulle rådföra sig med en jurist och att S. då föreslaget hyr Vendtlandt, Hamnsiröm och Synnerberg med yttrande att den sistnämnde onekligen var den skickligaste; att G. då valt auditör Hamnström och att Strömbom gåu efter honom. Då Hamnström kom till 8. resonnerade han allvarligt med G; men denne fortfor att bedyra sin oskuld. Sedan beslöts att S. skulle resa till Liljeholmen, hvilket äfven skedde den 22 eller 23 eller på söndagen. Då han framkomuit frågade han Hellström om han kunde få tala med E. Hellström hade då sagt, att såväl han som hela den öfriga stationspersonalen trott att E. var oskyldig samt ogillade Levins fäörfäringsrätt. Hellström skiekade sedan efter E, som vid sin ankomst sade att han var oskyldig, att det var bara prat och svärfadrens påhitt, samt yttrade: den der Grubben ir en sådan karl, alt visste jag att jag kunde få honom fast, så bekände jag på mig. HE. tycktes hafva hyst ett oförsonligt hat till G:., samt sagt att denne borde klämmas efter derför att han hindrat E, att resa till Amerika. 5, bestrider sig hafva sagt, att om E. häktades, skulle fn ta vid G, men att E. sagt att G. väl hade råd att betala. När 8. kom hem från Liljeholmen, gick han enast till Hamnström och omtalade förhållanet, då denne uppsökte G. och berättade hvad som passerat. . hade då sagt: Nu har ni hört att E. förklarat, att jag är oskyldig, men att han af hat och illvilja vill blanda mig i sakan t Hamnar m hada Aå unnoeatt dan förnt